Mest pocket

Sånt där som jag måste-måste läsa, sånt finns faktiskt. Dit hör På drift (eller i nyöversättning På väg) av Jack Kerouac. Det är till och med inte helt omöjligt att jag har ett ex av den i pocket (gamla översättningen). Efter att jag läst den kan jag läsa Off the Road - mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg av Carolyn Cassady, en bok som jag hållit i två-tre gånger men inte tyckt att jag kunnat köpa eftersom jag inte läst någon av författarna hon hängde med (och var gift med, en av dem). Detta är inte en måste-bok, men jag vill gärna. Jag har inte direkt (bara indirekt) skrivit om det tidigare, men jag läser gärna författarbiografier, helst själv-. Nämnde nyligt Simone och jag av Åsa Moberg. Har faktiskt flera författarbiografier i bokhyllan, flera av dem är av författare jag inte läst. Det gör inte mig så mycket, men känns lite orättvist mot författarna. Och det skulle kännas roligare om jag läst dem, helt klart. Efter ett besök på Bokhora (bokhora.se) känner jag nu alltså att

Jag ba tvärköpte Oryx & Crake av Margaret Atwood i går. Såg den plötsligt och oväntat och slog till. Nu ligger den här och är jättefin i sitt nya omslag efter nytryckningen. Känns som min julbok. Funderar på att testa nåt nytt: att ha tre böcker på gång samtidigt. Vid sängen har jag nämligen novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July och jag tänker att fördelen med noveller är att jag inte behöver komma ihåg hur det går, riktigt. Eftersom varje historia avslutas på några sidor. Oryx & Crake är annars en typisk bussbok för mig, men jag har en annan nu som jag inte vill släppa eller tappa takten på, men jag är så grymt sugen på Atwood. Har endast läst en bok av henne, och det är den jag har som visningsbild här i bloggen, så bra tyckte jag den var alltså: Den blinde mördaren . Så jag funderar på att läsa min nya bok "hemma", fast inte vid läggdags alltså.

ska jag läsa nu? Kommer inte ihåg att jag skulle ha någon pocket på gång. Ska jag verkligen få gå till min hylla och kolla igenom om jag hittar någon oläst titel?! Tjoho i så fall! Vill helst inte köpa någon bok, men annars är jag nyfiken på Oscar Waos korta förunderliga liv , av Junot Díaz. Nej men nu minns jag ju, jag har en novellsamling jag ska läsa. Problem solved! Miranda July tror jag att författaren heter, titel minns jag ej och känner inte för att kolla innan jag postar detta inlägg.

Jag tror jag har någon sida kvar i boken, men jag betraktar mig som klar. Efter japanen tog jag med mig Jungstedt på bussen, och det var ju nästan fånigt vad snabbt det gick att läsa ut den. En helt okej deckare, är sammanfattningen. Jag kan nog säkert komma att läsa någon fler i serien. Om jag läser deckare får det gärna utspela sig i icke storstad och gärna udda, karg natur. Så att hennes böcker utspelar sig på Gotland är definitivit ett stort plus och en anledning till att jag gillar dem. (Fler i den kategorin: Åsa Larsson - Kiruna, Arnuldur Indridason - Island, Ann Cleeves - Shetlandsöarna. Öh, när jag tänker efter är nog miljön enda anledningen till att jag ens testat att läsa böckerna och läst fler, jag faller egentligen inte för deckarhistorierna riktigt.) Betyg 3 och tack och hej.

Jag har läst ut den! Jag är jättenöjd och saknar den. Jag har ju skrivit om den flera gånger under läsningen, så jag tänker citera baksidestexten som jag inte läst tillfullo förrän nu (så ni som inte vill läsa baksidestexten bör inte läsa nu): "Toru Okadas katt har försvunnit. Kort därefter försvinner även hans fru. Samtidigt börjar han få en rad anonyma sexsamtal på telefon, han blir kompis med en morbid men gladlynt grannflicka, träffar en kvinna som är uppkallad efter en ö i Medelhavet och lär känna en åldrad löjtnant från andra världskriget. Efter en tid har Okadas ordnade Tokyo-tillvaro bytts mot total förvirring. För att återfå kontroll över situationen börjar han tillbringa alltmer av sin tid i en torrlagd brunn och det är tydligt att inget kommer att bli som det varit." Sedan sägs saker som att författaren beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet, och att detta är en mörk Alice i Underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång. Det kändes som en bra besk

Jag måste ångra mig från min svarskommentar i förra inlägget: jag kommer inte att ha läst ut japanen i helgen. Fast det är rätt spännande nu där min läsning pågår. Höll på att köpa på mig en massa böcker i dag, men hejdade mig till slut, när jag tänkte på alla olästa böcker i hyllorna (och på golvet...) här. Men dessa är jag sugen på att skaffa: Oryx och Crake , Margaret Atwood Vågorna , Virginia Woolf (visste jag inte att jag var sugen på förrän internetbokhandeln jag besökte föreslog den) Simone och jag , Åsa Moberg (typiskt mig att falla för denna typ av biografi utan att ens ha läst författaren det handlar om. Åsa Moberg har jag dock läst, boken om hennes manodepressive man, och denna bok handlar delvis om det, så) Varulven , Aksel Sandemose hade jag också "kryssat" för (OBS! Har ingenting med Twilight- och vampyrtrenden att göra, denna är utgiven av Albert Bonniers Klassiker) Sen pratade Tomas Tengby så varmt om Reggie Nadelsons deckartrilogi (som jag inte viss

Sökte en mall med julstämning, detta var det absolut närmaste jag kom. Lite rött uppe i kanten. Så detta blev mer ett layoutbyte än julprydande. Jag är inte en sån som sitter och petar in små extralayouter själv, eftersom jag inte vet hur man gör. Om jag ramlar över någon kod för julpynt kanske jag testar den. Jag gillar prickarna, men det är kul med omväxling. Det var allt för nu, jag har ca 100 sidor kvar i japanen.

Här kan man läsa novellen, gör det! :-)

Jag orkade inte dra med japanen till August - till Stockholm menar jag. Dels av tjockhet, dels av skum läsningsskäl. Så det blev Jungstedt i stället, I denna ljuva sommartid . Den började jag ju på för ett bra tag sen, men har inte prioriterats. Räntade iväg och läste 100 sidor på planet hem, så nu känner jag för att sträckläsa ut den. Detta är bara min andra bok av henne, men jag tycker än så länge att hon är/passar mig bättre än de som man lätt jämför med: Liza Marklund och Camilla Läckberg.

Alla rätt på DN:s Augusttest! "Av de 882 personer som hittills gjort testet, klarade du dig bättre än 723 (82 %)." Ja, jag ville skryta. Här är testet: DN Test: Augustpriset

Wohooo, så har man varit på Augustgala ! Nog känns det lite "milstolpe" över det. Vi frotterade oss inte med kändisar, om det betyder att man på mingelfesten oombedd går fram och säger något mer eller mindre välplanerat till en författare man känner igen. Vi har helt enkelt mer stil än så. Men galan i sig var mycket trevlig och underhållande, konferencierad av Kattis Ahlström, och inte var det ju heller fel att gå runt bland minglande Leif Pagrotsky, Jessica Gedin, Stefan Holm (prisutdelare i klassen fackbok), Bo och Lena Sundström m fl. Mat och dryck och väldigt fint Konserthus i Stockholm. Det är förståeligt att Brutus Östling och Susanne Åkesson vann med fascinerande fågelbildsboken Att överleva dagen , men jag hejade på Lena Sundströms bok  Världens lyckligaste folk . Minst uppmärksamhet kommer vinnaren av Lilla Augustpriset få. Hon heter Isabella Nilsson och novellen hon vann med heter Verklighetsprojektet . Den har jag ju då tyvärr inte läst, och just nu känner j

Jag vågade knappt kolla, fast jag trodde 711 sidor, men japanen, Fågeln som vrider upp världen av Haruki* Murakami, är alltså 741 sidor lång. Det säger sig ju självt att den är för lång, eller hur. Jepp. Jag vill egentligen inte klaga, för den är bra. Men vissa passager blir helt enkelt väldigt långsamma. Avskräckt är jag ändå inte, någon gång ska jag läsa Kafka på stranden också. (Betyder det att Carl-Einar Häckner vill läsa Kafka när Häckner befinner sig på stranden, eller ÄR Kafka på stranden, hur var det nu?) Fast jag kommer att låta det gå ett tag innan jag gör det. Måste låta Nyckelfågeln lägga sig och mattas av, när jag nu blir klar nån gång vill säga. Fick en kommentarsfundering på om den är krävande. Ja, och nej. Det är oftast lättläst, inga svåra ord eller krångliga meningar. Lite långsam ibland som sagt. Krigspassagerna och liknande dramatiska återberättelser upplever jag som svårlästa/tråkiga. Men framför allt måste man vara öppensinnad när man läser den. Det är väldigt m

Aaaah, nu är det segt!!!

Men skiit. Jag skulle ju gå på vårt bibliotek i dag. Men jag glömde alldeles bort det, gråvädret gjorde mig nog grå i hjärnan. I morgon är det stängt. Skiiit. Skulle även läsa nya numret av Vi läser, bl a intervju med Kristina Lugn gjord av Martina Lowden, låter ju för bra. Det jag tänkte låna på biblio är Leilas bakbok (som inte heter så utan A Piece of Cake ), mest av nyfikenhet, och När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik och lycklig (och yngre) av Gunilla Bergensten av... nyfikenhet kan vi väl kalla det också. Jag vill inte äga den, men varför inte läsa och varför inte nu. Hade inte ens tänkt på möjligheten att låna kokböcker på biblioteket, men det är ju genialt. Samma med att läsa tidskrifter. Kom på det när jag stod och kikade in genom fönstrena på ett stängt bibliotek i helgen.

Den där listan jag skrev för ett tag sen på oavslutade böcker, den var mycket mer ofullständig än jag ens trodde. Men jag struntar i det nu. Funderar på att göra en lista över olästa böcker jag VILL läsa, men inte heller den får ses som en stresslista. Vilket jag nog klarar rätt bra. Extremt högt och otroligt nära - Jonathan Safran Foer Vad jag älskade - Siri Hustvedt Dagböcker - Sylvia Plath* De välvilliga - Jonathan Littell* Shantaram - Gregory David Roberts Mannen i sjön - Arnaldur Indridason Vinterstaden - Arnaldur Indridason Om skönhet - Zadie Smith Många fler, men det räcker nu. Nu blev jag jättesugen på Vad jag älskade, kanske måste testa genast, har den hemma. Omslaget från inbundna versionen (som är den jag har), Norstedts förlag. *har läst några sidor i men räknas inte som om jag påbörjat dem

Det händer inte så mycket på min bokfront nu, jag läser japanen och det tar sin tid. Har läst över 450 sidor, men det är ju en hel del kvar ändå... När del två började blev det mycket spännande, och sedan mycket konstigt. Ungefär så som boken också varit hittills, fast något mer åtskruvat åt båda håll. Hur märklig boken än är så är jag väldigt nöjd över mitt val. Har kommit på att det även är lite Twin Peaks-aktiga inslag. Fast inget som jag blir rädd av. På kvällarna läser jag just nu mest tidningar, Lantliv eller Hundsport.

För att ni inte ska tro att Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen är en stillsam roman om en vanlig man som kanske har ett visst vackert intresse av ornitologi så vill jag ge lite enstaka exempel på vad som händer i boken. Ja, för det första så är paret Okadas katt försvunnen redan från början av boken, och det är nog i samband med det som mediet Malta Kano träder in på arenan. Dock kan jag inte säga att jag ännu har läst att hon har sagt något som har direkt med katten att göra. Men Toru Okada har (halvhjärtat) letat i alla fall. Huvudpersonen Toru Okada får en dag besök av en man som (á la Tusen och en natt, som jag sa förut) berättar sitt livs historia, den benämns i kapitlen som Löjtnant Mamiyas långa berättelse 1 och 2, och den ÄR lång. Jag hann bli lite uttråkad, fastän berättelsen innehåller en av de vidrigaste saker jag läst, säger inte mer, försöker glömma. Toru Okada sitter i botten på en torrlagd brunn några dagar för att tänka. Toru Okada drömmer saker, som när han

Japanen har avancerat till bussbok efter Sittenfeld, fast det är smått tveksamt, den är så tjock att det är bängligt att få ner den i väskan. Men eftersom min läsning räntar sig bäst där så förblir det nog så. Vid läggdags har jag tagit fram Jungstedt igen, den passar bra på kvällen; lättsmält, inga långa krångliga meningar eller japanska namn som man blandar ihop (...). I denna ljuva sommartid är det jag läser. Mord på camping. adlibris.se

Men här har vi en pärla! Jag kan lätt säga att varje sida var en njutning. Lee är 14 år när hon kommer till internatskola långt hemifrån. Att söka stipendium till internatskola tycks ha varit något som skedde utan större eftertanke eller beslut. När Lee väl fick ett stipendium tyckte hon inte att hon hade något annat val än att faktiskt åka. Nästan alla elever på Ault kommer från mer eller mindre rika familjer (det finns olika slags rikedom, får man läsa om), endast en handfull är där tack vare stipendium, och det talar man inte högt om - fast de flesta vet ändå hur det ligger till. Lee har svårt för att känna sig som en som alla andra, hon noterar "spelet" och deltar på sitt sätt. Någon säger vid något tillfälle att Lee skiljer sig från mängden eftersom hon tänker. Jag hade fått intrycket att boken handlade om mobbning, det gör den inte, och Lee är en starkare och säkrare person än hon själv inser. Jag är förtjust i författarens sätt att "tala om hur det går" under

Njaaaaaa! Som jag sagt tidigare hade jag väntat mig en rolig bok, möjligen tokrolig. I centrum finns "Faster", huvudpersonen Katarinas mammas faster, trots att berättelsen inleds med hennes död vid den höga åldern av 107 år. Jag citerar Bokus: Nu när släktens mest dominanta kvinna är borta ändras styrkeförhållandena i familjen och under några heta sommarveckor ställs allt på sin spets. Från en gammal hammock i sprucken vinyl sker fördelningen av Fasters saker, från minsta lilla virkade karottunderlägg till hennes fina guldring. Texten slutar med orden om att blod trots allt är tjockare än vatten. Mja, det skulle vara för det då. I Sara Paborns egen släkt fanns en förebild till denna Faster, även om hon i verkligheten blev något år yngre än romanens (103 eller nåt sånt). Och det är vetskapen om att boken har viss verklighetsbakgrund som gör att jag känner mig lite illa till mods. Jag har tidigare nämnt att Paborn nånstans tycks vilja beskriva och klaga på sina föräldrar. Och d

Hihi, bland alla som är det just nu så är jag inte särskilt Japanintresserad. Och eftersom jag inte läser manga eller annan japansk litteratur så är Murakami "japanen" för mig. Det är alltså Fågeln som vrider upp världen jag läser, och jag börjar mer och mer tänka på Tusen och en natt när jag läser den. Huvudpersonen Toru Okada lever egentligen ett rätt stilla liv efter att ha sagt upp sig från sitt jobb på en advokatbyrå. Hans fru jobbar längre och längre dagar. Men trots att han knappt går utanför dörren vissa dagar har det börjat ramla in en massa folk i hans liv, människor som dessutom gärna berättar sitt livs historia. Jag älskar språket och tja, ska jag säga små tokigheter, så här kan det låta: När Kreta Kano hade ätit sina kakor och druckit sitt kaffe såg hon lite lugnare ut. "Idag har jag kommit hit i min syster Malta Kanos ställe", sa hon. "Jag heter Kreta Kano och är alltså Maltas lillasyster. Kreta är förstås inte mitt riktiga namn. Egentligen h

Finns ett deckartest på deckarhuset.se. Har du koll? Har jag koll? Jag fetmarkerar vilka jag har läst. Män som hatar kvinnor – Stieg Larsson Flickan som lekte med elden – Stieg Larsson Luftslottet som sprängdes – Stieg Larsson Sprängaren – Liza Marklund Nobels testamente – Liza Marklund En plats i solen – Liza Marklund Coq Rouge – Jan Guillou Fiendens fiende – Jan Guillou Madame Terror – Jan Guillou Isprinsessan – Camilla Läckberg Tyskungen – Camilla Läckberg Sjöjungfrun – Camilla Läckberg Mördare utan ansikte – Henning Mankell Hundarna i Riga – Henning Mankell Kinesen – Henning Mankell Skuld – Karin Alvtegen Saknad – Karin Alvtegen Svek – Karin Alvtegen Det grovmaskiga nätet – Håkan Nesser Fallet G – Håkan Nesser Människa utan hund – Håkan Nesser Den döende dandyn – Mari Jungstedt Den mörka ängeln – Mari Jungstedt Den dubbla tystnaden – Mari Jungstedt Gråt i mörker – Björn Hellberg Pojken som inte ljög – Björn Hellberg Nattvandraren – Björn Hellberg Solstorm – Åsa Larsson Det blod som

Mitt favorit-tv-program, Kanal 9, onsdagkvällar kl 22. (Väldigt sent! Dumt) Varför skriver jag det i en bokblogg? Jo, de är i kvällens program på Kymmendö, det är ju Strindbergs förebild till Hemsö! Som i Hemsöborna alltså. Nu ska jag titta vidare. Se (eventuell) repris eller på webben. Oj, Strindberg hade visst en skrivarstuga där, som står kvar. Sånt gillar jag. teosofiskakompaniet.net

Resumé: jag läser en bok på bussen (blir minst 40 minuters läsande per dag på bussen) och en annan bok hemma. Hemma läser jag vanligtvis mindre än på bussen då kvällen är kort och internet och tv också lockar förutom att jag har en hund att roa. Just nu lockar både Murakami och Sittenfeld att läsa hemma! Jag vet uppriktigt inte vilken jag ska välja. Tror ändå jag håller mig till planen och läser bara Sittenfeld på bussen, då räcker den ju lite längre också. Men jag kom in i ett sånt stim på vägen hem i kväll, jag kände för att ta en penna och göra markeringar för att lägga in citat här. Det är sån igenkänningsfaktor i hennes bok att det är lite plågsamt! Samtidigt har jag inte alls varit med om det huvudpersonen Lee gör. Men jag förstår PRECIS vad hon menar, och det är väl det som gör igenkänningsfaktorn hög. Vid ett tillfälle skriver hon (romanen är i jag-form) vad hon skulle vilja säga till sitt sextonåriga jag i den situation hon just berättat om. Jaja, men det blir Murakami i kväll

av Sara Paborn, och jag hade höga förväntningar på denna. Lyssnade på hennes Sommarprogram, och det var ett av mina bästa i år. Hon var i min ålder, verkade klok, litteraturintresserad och sa en intressant sak om musik: att alla riktigt, riktigt bra låtar som håller år efter år, kommer förr eller senare att förknippas hårt med en reklamfilm. Det var inte ordagrant så hon sa (och jag är... nästan helt säker på att det var hon som sa det, hehe) men det är så jag minns det. Därför ville hon inte spela såna låtar (som redan varit med i reklam) i sitt program, för de är ju liksom förstörda. Tänk What a Wonderful World, till exempel. Nåja nåja, jag hade fattat det som att boken skulle vara rolig, hon berättade i sitt program att romanen bygger på hennes egen familj och släkt, och att hon räknade med att inte alla skulle gilla vad hon skrev. Den gamla, gamla fastern som just dött är en excentrisk röd tråd i boken. Jo jo, det är hon ju. Men det känns som om fastern bara är en förevändning för

Mitt inlägg med en lista påbörjades 14 oktober och hamnade därför i den datumordningen. Här är det så ni inte missar detta viktiga.

Skulle bara testa Murakami i går, Fågeln som vrider upp världen, för att bilda mig en uppfattning om språk, stil, etc. Men jag blev nog lite fast och läste i sängen till sidan 53. Jag brukar sällan läsa mer än 4 sidor efter att jag lagt mig. Fast jag vet ännu inte riktigt vad det här är för slags bok, folk brukar säga nåt om "drömskt" och "en annan värld" när Murakami kommer på tal, och även om det handlar om en till synes högst normal man som sagt upp sig från sitt arbete och just nu gör sitt bästa för att uppfylla sina plikter som hemmaman, så känner jag ett tydligt drag av "mysko-het". Man kan undra varför jag fastnar för extremt tjocka böcker när jag inte gillar tjocka böcker. Men en tröskelövervinning är väl att jag faktiskt ändå finner dem så pass intressanta att jag ändå inte räds att testa. Faktum är att när det gäller I en annan klass så är jag väldigt nöjd med att den är tjock, för den vill jag ska vara länge. Uh, jag är lite kluven inför vilken

Nu fick jag en påminnelse om mitt brev som ligger på utlämningsstället. Tjoho! Även om jag helst läser I en klass för sig både hemma och på bussen just nu så vill jag ha japanen hemma och redo, gillar att spana in böcker jag ska läsa i förväg. När jag var liten och skulle ha nåt att läsa gick jag till vårt "bibliotek" och la huvet på sne och ögnade igenom bokryggarna tills jag hade valt. Suck, skulle vara skönt med lite ordning och reda i bokhyllorna. (Fast jag behöver fler för att det ska ske.) 80 % av mina pocketböcker har jag i alla fall uppställda tillsammans i bokstavsordning efter författare. En "book rainbow" är inget för mig, men rätt kul och imponerande att se.

Äsch, jag var på affären nyss men glömde min lapp med mitt försvunna bokpakets försändelsenummer. Ska gå i morgon igen. Beställde till slut Fågeln som vrider upp världen , och den skulle komma blixtsnabbt till min brevlåda, men nu är det 12 dagar sedan jag beställde den. Antar att den ligger och trycker på någon hylla på mitt postutlämningsställe. Har letat efter en avi bland alla reklamutskick, men hittat intet. Är nu väldigt mycket nyfiken på denna författare. Hoppas jag valde rätt bok som den första.

Vet inte om jag kommer läsa den, men jag uppskattar faktiskt verkligen att den blivit skriven: Stolthet och fördom och zombies av Jane Austen och Seth Grahame-Smith. Knasidé! Men boken har blivit en succé vad jag förstår. Den har just kommit på svenska. En till i samma "genre" kommer också, Sense and Sensibility and Sea Monsters.

Boken jag läser nu heter Prep i original, och det tycker jag är en mycket bättre titel än den svenska som lyder I en klass för sig . Författare Curtis Sittenfeld, och detta var visst hennes debutbok, nu har hon skrivit ett par till. Den här känns JÄTTEBRA. Jag associerar hela tiden till Den hemliga historien (Donna Tartt) som jag inte var jätteimponerad av men som räknas som kultbok. Tror att det är internatmiljön som gör att jag tänker på den boken. Huvudperson i Sittenfelds bok är en fjortonårig tjej, Lee, som tack vare ett stipendium kan läsa på en internatskola, vilket hon knappt egentligen vet om det varit någon stor önskan hos henne, men när stipendiet är ett faktum så åker hon. De andra eleverna på skolan hör (de flesta) till andra samhällsklasser än vad Lee själv gör, och hon är en iakttagare av det spel som försiggår mellan människorna och själv kan hon inte undgå att bli indragen på sitt sätt. Ungefär så känns det så långt. Lee är väl inte riktigt som de flesta andra på sk

Läste boken på sex dagar, ganska snabbt för att vara jag. Oväntat snabbt för att vara en Falkenland läst av mig. Tyvärr har jag i stort sett redan glömt denna bok. Är nog alldeles för trött för att skriva ett "Läst klart"-inlägg i dag, men jag kan fylla på mer sen om jag vill. Men jag läste otåligt och till min förvåning klarade jag alltså av att läsa denna bok snabbt. Jag ville bara se hur det skulle gå och kände mig smått beklämd nästan hela tiden. Fast det brukar jag nog göra med Falkenlands böcker. Vet inte riktigt vad jag hade för förväntningar, och kanske läste jag den för hastigt. Den var absolut inte dålig och... läs den, tycker jag. Men det var ingen stor läsupplevelse för mig, och kanske var det just det jag hade väntat mig. Och så tyckte jag det var så "jobbigt" att huvudpersonen som var 39 år så ofta refererade till sitt "medelålders" liv, haha! Betyg 3.

och vill avsluta någon gång. Obs! Detta är vare sig en skryt- eller skämslista. Högläsaren - Bernard Schlink Alberte - Cora Sandel Svart som natten - Ann Cleeves Is och vatten, vatten och is - Majgull Axelsson Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl Utanför listan av olika skäl: I denna ljuva sommartid - Mari Jungstedt: denna betraktar jag nästan som att jag läser just nu, tog lite paus eftersom hennes böcker gick som tv-serie precis då. Emotionally Weird - Kate Atkinson: det är så längesen jag lämnade den, men jag är halvvägs och minns hyfsat bra vad som hade hänt. Men på engelska! Jag drar mig. Giftträdets bibel - Barbara Kingsolver: ska jag fortsätta på denna måste jag börja om helt enkelt. Egentligen platsar den inte på denna lista alls, men jag ville påminna mig själv för jag tror den är bra. 500 sidor! Suck. Alla finns eller fanns i pocket. Giftträdets bibel skulle jag tro har försvunnit ur nyköparvärlden. Tillägg: intressant! Inlägget blir daterat 14 oktober, då

Jag är en stor fan av Sveriges Radios poddradio, det vill säga nedladdning av program från deras hemsida. Jag lägger in programmen i min mp3-spelare och lyssnar när jag kan. Utan mottagningsstörningar dessutom, och passerar jag ett bullrigt område pausar jag programmet och fortsätter lyssna när det är tystare igen. (Jag lyssnar när jag promenerar alltså.) Nå nog om det, programmet jag ville lyfta fram är Bokcirkeln i P1 . Jag upptäckte detta program i våras, då cirkeln läste Cora Sandels Alberte , vet inte om det var hela trilogin, men i vilket fall så hade jag precis läst 20-30 sidor i den boken och jag var hopplöst efter när jag hittade programmet. Eftersom jag inte ville höra om hela bokens innehåll just innan jag tänkt läsa den så valde jag att inte lyssna på den omgången bokcirkel. Men visst hade det varit jättekul att höra bland andra Leif GW Persson prata om den. Som jag förstått det går bokcirkeln till så här: tre författare (eller andra gäster) och en programledare läser en bo

Jag tror att: Torsten Wahlund gör Kallentofts deckare lite bättre än vad de är. Fast de är bra! Men han är en superbra uppläsare till dessa böcker, med sina avsnitt med röster från de döda (ej spök). Sommardöden och Höstoffer har jag lyssnat på, och Midvinterblod läste jag, och bäst hittills tycker jag att Sommardöden är. I Höstoffer hade jag lite svårt att hålla koll på alla personer, vem var vem, vem var far och vem var son, och till vem nu igen. Mordmotivet kändes lite som en gäspning och huvudpersonen kriminalinspektör Malin Fors privata problem kändes som lite mer än jag kunde hantera, men detta är ändå en BRA deckare och jag kommer att läsa nästa också. Vad kommer den heta tro? Vårsorg. Vårbrott. Brottvår. Vårdråp. Dråpvår, haha! Majmord. Aprildåd. Då kanske Vårdåd är lite snyggare, men tja, kanske FÖR snyggt. Min röst går till Aprildåd. Men vad kommer det vara för väder? Vi har läst om kallaste vinter, hetaste sommar och regnigaste höst. Mest pollentäta vår? Betyg 3, Torste

Kändes väl inte helt knasigt att ha de damerna i samma rubrik. Sent i går kväll visades filmen Sylvia, jag har sett den förut men skulle gärna se igen, tyvärr gick den för sent för min del så det blev inte av i går i alla fall. Men filmen fick mig att ta fram mitt exemplar av Sylvia Plaths dagböcker , en ganska så gedigen bok - men jag tänkte att eftersom den består av många års dagböcker kanske jag kan läsa nån i taget. Annars så började jag nyss att läsa Vinterträdgården av Christine Falkenland. Lämpligt nog startade jag läsningen utomhus, tills solen försvann bakom grannhuset, då blev det lite för kallt. Falkenland brukar jag gilla, kan inte hitta ett annat ord än "smärtsamt" just nu, men så brukar det vara. Finlirarspråk som jag bara kan bli imponerad av. Äsch, vad det där lät fånigt, men det får stå kvar. Falkenlands bok har just kommit i pocket, men Sylvia Plaths dagböcker har jag bara sett inbunden, och i vilket fall får man nog leta den begagnat.

Denna bok började jag läsa på min sommarsemester 2008, kom nära 400 sidor innan jobbet började och vilken bok det var som gjorde att jag la Allt åt sidan vet jag inte, men så blev det och sen låg den där ett helt år och lite till. Vill nämna detta och säga att det var boken helt oförtjänt att det blev så. Jag har tidigare beskrivit boken: skönlitteratur i dagboksform bestående av post-it-lappar, anteckningar, utdrag ur ordböcker, ordlekar, listor och lappar med bortsprungna och i enstaka fall upphittade katter. (Man skulle kunna göra en bok enbart med såna lappar och dela ut till alla som tycker att det naturliga för katter är att springa lösa ute.) Som jag också sagt tidigare kommer jag aldrig läsa nåt liknande. Den "handlar" alltså inte om något, förutom M, författaren själv. Ibland hänger jag inte med, men till skillnaden från andra böcker där jag inte hänger med så vill jag verkligen fortsätta läsa i den här boken. Jag kände också stor lust att anteckna i marginalen, bla

Hm, även i år hade SVT tillgång till en ganska färsk intervju gjord med årets nobelpristagare (i fjol var det ju Le Clézio). Det var ju passande. Har kollat in ett par titlar, och hur bra hon än låter så är det nog inga böcker jag vill läsa, diktatur, förtryck, förhör. Även om det är gjort med humor och ett poetiskt språk så är temat inget som intresserar mig. Känner mig som en dålig människa som erkänner det. Tror att det nu i stället är dags för min första Murakami. Ska bokshoppa litegrann men hoppar över Müller. Kanske kommer de med finare omslag snart... Nästa år ska jag titta på alla författarporträtt/-intervjuer som Babel gör under 2010 för att lägga en bra gissning på nästa års pristagare. Nu sätter jag punkt för nobelpriset för denna gång.

Kul med Peter Englund! Nämen oj, det BLEV verkligen Herta Müller, jag hade nästan trott att akadmien hellre skulle tvärändra sig på grund av alla förhandsgissningar...

(Hade jag inte varit ledig i dag hade jag inte ägnat detta så mycket tid och tanke.) Kan inte låta bli att nämna Herta Müller, eftersom det namnet nämns i nästan alla förhandstippningar. Oddsen på Ladbroke är tydligen lägst på henne. Läs också Daniel Åbergs blogg. Vad jag nu menar med det, men jag läste hennes namn där först. Skulle aldrig i livet sitta i en direktsänd expertstudio inför och precis efter utnämningen, haha.

I morse innan jag riktigt var vaken hade jag en massa bra förslag på nobelpriskandidater, men nu minns jag dem inte riktigt. Ska inte rabbla upp en massa namn som jag läst eller hört i förhandstippningssammanhang, jag tror att det blir någon som jag aldrig hört talas om tidigare, någon som inte bor i vare sig Europa eller USA. Den där Alice Munro då förresten, vem är det? "Alla" är ju så lyckliga över att hennes böcker kommit i nytryck på svenska. Henne vill jag själv läsa, hon får bli min kandidat. En snabbkoll säger att hon är kanadensiska född 1931, skriver bara noveller - det låter väl definitivt som en möjlig pristagare.

Bild från Bokus (Självklart ska inte texten i detta inlägg vara i liten stil. Men hur många gånger jag än ändrar så är den det!!) Det syns nog inte riktigt hur fiiiin den här boken är, men det är den. Denna roman handlar om Ellen Key, första halvan av boken handlar till största delen om hennes kärleksaffär med litteraturkritikern Urban von Feilitzen, en kärleksaffär som nästan bara skedde brevledes, under många många år. Boken är väldigt tidsnära det 1880-tal och efterföljande tid den handlar om, språket är så fingerspetshittat för tiden att jag bara kan applådera. Det skrevs brev på riktigt, men de allra flesta av dem är förstörda och Jordahl har författat alla brev i boken själv, men för min del hade de kunnat vara skrivna precis så. Jag är så imponerad av tonen och ordvalen i hela boken. Kul också att lära känna en person som Ellen Key. De flesta, inklusive jag själv, säger "vem var hon egentligen, vad gjorde hon?" när hon förs på tal. Hon skrev inte skönlitteratur, men va

Köpte Hemsöborna som nedladdningsbar ljudbok, det var väldigt billigt, under 40 kr. Detta var min första Strindberg! tro det eller ej. Inte ens i skolan har jag läst mer än något enstaka utdrag ur någon bok. Köpte Tjänstekvinnans son på bokrea för några år sen, men redan när jag köpte den gjorde jag det med motivationen att det var en snygg utgåva av en klassiker, och "kanske någon gång". Kanske blir det verkligen "någon gång", för Hemsöborna tyckte jag var en verkligt bra bok. Inte precis den typ av ljudbok jag brukar lyssna på så det mesta var över förväntan. Gillade särskilt alla detaljer om naturen, skörd och sådd, maten på bordet (jag blev sugen både på att baka bröd, kärna smör och steka strömming) och förstås alla människor. Den är verkligen som gjord för att göras film eller tv-serie av. Som jag inte heller sett. Det gick också undan ibland, inga långrandiga utläggningar och detaljer om det inte behövdes. Närapå att det gick för fort ibland till och med för

Lyssnar på ljudbok också. På utmärkta Höstoffer av Mons Kallentoft just nu, ja min tydligen vana trogen lyssnar jag nästan uteslutande på deckare i öronen. Återkommer till själva boken vid annat tillfälle, men nu till något viktigare. På kvällens promenad beskrevs i öronen av uppläsaren Torsten Wahlund hur kriminalinspektör Malin Fors och en kollega samtalade med en person i en bokhandel som hade koppling till ett av mordoffren. Personen hade på sig en gul t-shirt med Bruce Springsteen i grönt på. Jag tänkte "vilken cool t-shirt, en sån skulle jag... inte vilja ha, vem skulle jag vilja ha på min t-shirt?" Försökte med Lars Winnerbäck, Ulf Lundell, men nej. Just de två har såna stora, stora fans och jag hör inte till den skaran, vore fel av mig att se ut som en som kan alla deras texter utantill. Che Guevara? Alldeles för schablonmässigt. Försökte med ABBA också, om inte annat så på ett ironiskt sätt. Det är tydligen ett nytt sätt att t ex lyssna på musik, ironiskt . My

Nu ska det gå lättare att göra kommentarer till blogginläggen. Om någon till min förskräckelse skulle vilja göra det . Nå, jag fick ju faktiskt en indikation på att försök hade gjorts, så jag är beredd nu om så skulle ske...!

På torsdag 8 oktober tillkännages årets nobelpristagare i litteratur. Kl 13 som vanligt. Jag är faktiskt ledig då, så jag ska passa på att se direktsändningen (minsann, det gjorde jag nog i fjol också).

Ja, jag gör ju det ibland, och nu är det dags för Martina Lowdens Allt , igen. Det är heller ingen bra bussbok för mig, för den är så bra och smart att jag måste läsa långsamt och noga. T ex avsnitten som bestod av lösklippta meningar (just nu minns jag inte var meningarna kom ifrån) som klipptes ihop till en hel berättelse, eller roman. Då var jag ju bara tvungen att dels läsa varje mening för sig och dels hela sammanhanget. Fantastiskt. Det är så många briljanta saker i den boken, varav flera är så smarta att jag inte fattar eller uppfattar dem alls. Jag kommer aldrig läsa nåt liknande igen. Jag har fortfarande ca 150 sidor kvar (av 600). Boken är skriven i dagboks- och tankeform och består också av citat, post-it-lappar, sms, listor. Jag vill också skriva listor! Ska snappa upp någon senare och fylla i.

Puh, det här var en pärs. Jag läste ut den bara för att jag tvingade mig, och för att jag då kanske skulle begripa nånting. Men asså, det gjorde jag nog inte. Så var det i hela boken, kanske passade den mig dåligt som bussbok: rätt var det var befann sig Diane och ibland även hennes kollega Elsa på nåt konstigt ställe hos nån person som jag inte fattade vem det riktigt var, som kunde berätta massor kring det som hade hänt i Bombyx, där Diane råkade befinna sig. Folk hade ibland två namn, och ibland användes det ena och ibland det andra. Ja, jag hade verkligen svårt att hänga med. Det här var uppenbarligen ingen thriller för mig. Jag minns inte ens nu efteråt hur det slutade, vem som var boven (fast det har tagit mig över en vecka att läsa de sista sidorna). Jag ville gilla denna, men gör det inte. Betyg 2, fast det är säkert generellt en uppmuntrande 3:a i alla fall, för den som gillar genren och avd. kvinnliga hjältar. Uppfriskande som tidigare sagt med Parismiljön trots allt. Fast li

Så engagerad som jag varit så känns det ändå lite som om jag varit där. :-) Har läst om onda ryggar, vattenbrist, trångt, varmt, räkmackor, författare som gjort intryck (Jonas Karlsson, Carl-Johan Vallgren m fl) och rekordlång signeringskö (Lars Winnerbäck). Och nu om några minuter kommer några av bokhororna att vara på TV4, lyckosamt att jag var ledig just i dag.

Bokhora har en särskild bokmässeblogg och Jessica Gedin och Jan Gradvall bloggar för Akademibokhandeln/Bokus räkning. Båda uppdateras ofta och båda är lika läsvärda, Bokhoras blogg får ett extra plus tack vare foton. Och BÅDA tjatar om räksmörgåsar hela tiden! Jag tror snart jag måste dit bara för att äta dessa legendariska (?) räksmörgåsar. Heja! Snart är det över, snyft. Bild från aselbykonditori.se

I går kväll drogs blicken och handen oväntat och ogenomtänkt till kanske den tjockaste (och även rödaste) boken jag har i bokhyllan: Jonathan Littells De välvilliga . Till min oerhört stora förvåning var den jättelätt att genast komma in i och vilja läsa mer av. Snabbt gick det. Jag hade förmånen att höra Dorotea Bromberg (förläggaren) prata om boken för, ja ganska exakt ett år sedan. Och jag glömmer inte hur hon sa att det här var en "märklig, märklig" bok, och att det var det "märkligaste" hon läst. Sånt gör en ganska nyfiken! Sen minns man själva Dorotea Bromberg ganska bra också, denna entusiastiska, engagerade och karismatiska till storleken lilla person. Jag har väl gruvat mig ända sedan dess, för någon fan av tjocka böcker är jag inte. Och den här är tjock, som sagt. Har inte kollat exakt, men gott och väl över 900 sidor (dock under 1000, alltid något). I avd. tjocka böcker kan jag säga att jag även skaffat mig Shantaram... som är lika tjock. Men som ja

Skulle så gäääärna ha åkt till Bok och biblioteksmässan i Göteborg. Men det är ändå roligt att se Åsa Beckmans mässtips. dn.se:s webb-tv Och så bra det är att den är så bevakad att man får se, höra och läsa om den ändå. Tillägg: buhuu, Lars Winnerbäck ska signera sin bok 112 sånger där. Fick jag just veta.

jag läser den bara på bussen, hemma har jag inte alls någon lust att ta reda på hur det går. Den är inte helt lättillgänglig, och när jag läser deckare (och jaja, liknande!) så får det nog gärna vara det. Samtidigt uppskattar jag att den har en egen stil, som jag upplever som lätt ambitiös. Lätt överambitiös i vissa fall, den känns lite ansträngd vad gäller detaljer och mystifiheter och spår. Som böcker i långa serier kan bli. Det är lite action ibland också, och sånt fastnar jag inte för. Nu har jag bara läst första Stieg Larssonboken, och sett filmen, men jag tänker lite "Lisbeth Salander" när jag läser om Diane, huvudpersonen i Bombyx. Inte så glad, smal, stark. Även om Diane möter sin överman - ursäkta, överkvinna - i en ännu smalare och starkare kinesisk tjej. Äh, oh, nu blev jag ju lite sugen att fortsätta läsa ändå. Har ju faktiskt bara ca 80 sidor kvar, så om jag ger järnet får jag snart börja på nåt nytt. Känner för nåt totalt ickedeckaraktigt.

(OBS! Radbrytningen i detta inlägg försvinner hela tiden, vet inte varför det klumpar ihop sig i ett stort stycke.) Läser Bombyx av Anne Rambach, kriminalroman i Parismiljö. 2111111111111111öp14 <---- det var min lilla vita katt som hälsade på. Tycker till att börja med att de som gillar deckargenren har det så orättvist bra angående just genren. Deckare, kriminalroman, spänningsroman, polisroman, thriller. Att jag kallar Bombyx för kriminalroman vet jag inte om det är korrekt, men det känns alldeles för lättvindigt att kalla den deckare. Måste en kriminalroman ha en polis i huvudrollen? Huvudpersonen i Bombyx är Diane, och hon är journalist. Detta är inte första boken om henne, och hon har varit med om mycket, inte minst en stor personlig tragedi som hon nu försöker, eller inte försöker, repa sig från. Jag associerar Diane inte nödvändigtvis till Liza Marklunds karaktär Annica Bengtzon, som också är en kvinnlig journalist som löser mord och hamnar i kriminella situationer, utan

Min tredje Oates, även denna med en flicka/kvinna i centrum som jag inte känner samhörighet med, inte känner för, inte tycker är sympatisk eller tror att det kommer att gå bra för. Den här kvinnan är möjligen ännu mer inåtvänd än de tidigare. Men bra bok. Den första av mina Oates som jag tycker inte har lämnat trådar efter sig, utan knutit ihop det jag velat ha svar på. Tänkte på ett avsnitt där ganska brutal hustrumisshandel beskrivs. En mindre duktig författare hade riskerat att få mig att rulla med ögonen och känna att författaren tog i för att jag som läsare skulle tänka "åh vad han är DUM och KNÄPP" men Oates gör det så bra att jag tänker "så här är det" och det är bara förfärligt och samtidigt gör det att jag dras djupare in i historien och vill läsa mer, mer. Jag är ju så dålig på att förklara och beskriva, men jag vill väl mest bara säga att jag tycker att detta är en kolossalt bra bok. Den är kanske sällan särskilt glad och har nog inget direkt budskap (ell

Jag beklagar för egen del att jag inte kommer att åka till Bokmässan i år. Var där nästan i fjol, hade möjlighet att vistas där knappa två timmar. Nja, det besöket blev ingen höjdpunkt tyvärr, väckte mer en längtan att få gå "på riktigt". Så jag tänkte att jag vill åka dit ordentligt någon gång. Tyvärr ska man ju ha tid och råd att åka bort ändå, och det är långt till Göteborg. Men jag läser programmet och artiklar och tänker... nästa år.

Blev/blir tvungen att åka buss ett tag eftersom mitt fordon lagt av. Det har inte gjort så jättemycket hittills eftersom det dels har regnat, och dels passar jag på att läsa på bussen. Så efter Och allt är förvridet (som jaa, jag bar med mig på bussen, det är nog första inbundna boken jag burit med mig) stoppade jag ner Dödgrävarens dotter , Joyce Carol Oates, igen. Den är verkligt, verkligt bra. Jag kan inte hitta andra ord just nu. Jag måste nog förresten gå och lägga mig och läsa i den. Oj oj, hur ska det gå för flickan Rebecca nu. Kommer hon hitta sina bröder, vill hon ens det? Har efter flera år av fluktande till slut beställt och nu fått hem en inredningsbok om Christiania. Den är på danska och engelska. Fantastiska hus och lösningar, och kreativa inredningsstilar. Ett urval är gjort förstås, men det är jättekul att titta på bilderna framför allt. Hade möjlighet att tjuvkika i den för några år sedan och har hållit lite koll på den hos internetbokhandlarna sedan dess. Nu började

Jag både njöt och mådde lite dåligt av att läsa denna bok. Vid ett tillfälle satt jag på en restaurang (jaja, hamburger-) och läste, och beskrivningen av Eriks vardagliga göromål - sakligt men ändå med en underton av hån (eller annat ord) - gjorde att det började kännas som om JAG blev beskriven på samma sätt i samma ögonblick. Det var inte lätt att veta vem som var galen, Erik eller Mina, eller båda, och i vilken grad. Väldig sträckbänksläsning, och jag tyckte det var så bra gjort. Därför blev slutet lite av en antiklimax. Fast hur skulle den sluta, det är lite som Igelkottens elegans då jag kände likadant. En så bra bok, men hur ska man knyta ihop det? Att skriva slutet på en bok måste vara det absolut svåraste en författare gör. Jag har själv sagt att slutet på en bok är mindre väsentligt än att läsningen på vägen är bra (om det inte är en deckare och man gärna vill veta vem mördaren är). Och så var det väl här, där slutet kändes som ett novellslut. Nämen...! Jahaa. (Fast till en vi

Har efter Magnus Utviks recension i SVT:s Gomorron Sverige till slut börjat läsa Och allt är förvridet av Emma Ångström. Den var då så spännande (ej deckarspännande) från första meningen att jag nog måste inse att jag lagt Jordahl åt sidan (fast jag saknar den) för jag bara måste läsa om detta "galna" f.d. par. Handlar om Erik som just skulle fria till sin flickvän Mina, och fick för sig att innan detta skedde skulle han testa hennes kärlek genom att rigga en kille att ragga på henne. Nu bor den nya killen med Mina i Erik och Minas lägenhet, och Erik tillbringar dagar och nätter (mest) med att spionera på dem. Ändå är jag inte säker på att det varit Erik som åtminstone varit mest galen i deras förhållande. Men vi får verkligen se, jag har ingen aning om hur det ska gå eller vad det ska bli. Jag gillar denna bok verkligen. Emma Ångström är debutant. Och jag är ledsen över att jag bara verkar läsa inbundet nu, haha! Men dessa böcker kommer helt säkert att komma ut i pock

Ooh, den här gillar jag. Världens längsta titel, men här kommer den igen: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) , Anneli Jordahl. Den är skriven på sånt där gammalt sätt, jag orkar inte försöka vara mer finlirig än så och hitta snygga ord. Någon beskriver sin son som en "hurtig pojke", så kanske man kan förstå hur jag menar. 1880-tal. Carl Jonas Love Almqvists Det går an nämns, med flera kända verk, varav den nog ändå är en riktig favorit. Kom på att jag gillar sån litteratur från den tiden, med lite äldre språk. Särskilt när jag var yngre frossade jag i Fritiof Nilsson Piraten, Hjalmar Söderberg. Inte så många kvinnor kanske? Men denna bok har fått mig att fundera på flera kvinnliga författare som jag känner att jag har oläst. Bl a har jag till och med i min ägo Victoria Benedictssons Pengar , som väl skrevs under pseudonymen Ernst Ahlgren - bara en sån sak. Nämen läs här , henne måste man ju bara läsa, och särskilt den boken. Kan ingen skriva en fi

Med Hjulströms bok utläst och den som jag nämnt påbörjade av Thulin och Östergren så börjar jag ladda upp för lite, ska vi säga, mindre lättsmälta grejer. Nej, hur ska jag säga då. Men ja. Fortsätter på Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates, som jag övergav för att hastigt läsa Keplers Hypnotisören , och sen ska jag ta mig an Anneli Jordahls nyutkomna Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) . Trevlig recension av Martina Lowden i DN häromdagen (vars bok jag för övrigt också måste/tänker läsa ut snart). Inte bara på så sätt att recensionen var positiv angående boken, den är bra skriven också. Hon är bra på ord, Lowden. Boken handlar om Ellen Key och hennes kärlekshistoria med litteraturkritikern Urban von Feilitzen, vilken mest försiggick brevledes, om jag förstått det rätt. Dock en roman. Hm, med tanke på denna bloggs namn så är det väldigt lite pocket i den än så länge. Dödgrävarens dotter finns i pocket... tillägger jag då.

Läste ut Finns inte på kartan i går. Enkelt sagt - det var väl en trevlig bok. Hyfsat ambitiöst skriven, det hanns med rätt många små trådar. Som fint knöts ihop i slutet. Ja, jag skulle inte ha gjort det bättre själv. Bäst var skildringen av journalistlivet, det nybakade dessutom, i bokens första del.

Just nu läser jag Finns inte på kartan av Carin Hjulström . Debut. En typ av chick-lit, fast den är svårbestämd vad gäller genre. Lättläst, men ändå med ett driv framåt (till skillnad från t ex Kajsa Ingemarsson - som jag i och för sig bara läst Lyckans hjul av). Särskilt rapp i början, då tyckte jag den kändes riktigt lovande. Handlar om en tjej i dryga 20-årsåldern som läser till journalist och ska ut på långpraktik. Kan inte hjälpas att hennes yrkesval intresserar mig också. Märks att Hjulström har kunskap i ämnet. Läser faktiskt mer eller mindre samtidigt en annan bok som ligger i samma svårbestämda genre. Här är huvudpersonen lite äldre, men det handlar om karriär inom media även här. Jenny Östergren och Kristina Thulin : Vi som hade alla rätt . I centrum finns Cissi som är TV-programledare med man och barn och har ett förhållande med chefen. Båda böckerna känns som kategorin "passerar lätt igenom" och ibland är det väldigt skönt med såna.