Mest pocket

Inte tänkte jag köpa nåt, men vem kan låta bli när det är halva priset. Köpte en engelsk pocket som jag spanat på tidigare, kanske inte blir det bästa jag nånsin läst, men lagom underhållande och på engelska, jag vill ju gärna fortsätta läsa lite på engelska: Anita Shreve, Rescue. Vidare Drottningen vänder blad av Alan Bennett, en bok jag velat läsa länge men av snålhet över en så tunn bok inte velat betala fullt pris för... fastän jag är den första att säga att jag generellt tycker att tunnare böcker är bättre än tjocka (se Ät mig). Och så har jag stundom varit nyfiken på Erica Jongs memoarbok Förföra demonen: att skriva för livet  och det som avgjorde det köpet var att det stod att hon blivit inspirerad av bland annat Sylvia Plath.  Till sist en bok jag velat köpa i flera år, men insåg att jag först borde göra den där Thailandsresan. När den blivit av ville jag att det skulle gå en tid innan jag läste boken. Nu har det gjort det och nu slog jag till på Välkommen till Paradiset

Boken Ät mig som jag just läst ut är utgiven av förlaget Sekwa, förlaget med de snygga (jaja, bra också) böckerna av franskspråkiga författare, och jag kände att jag ville fortsätta bära en snygg pocket i väskan. Så när jag var hemma på lunchen med min utlästa bok så snappade jag åt mig Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis. En helt annan typ av bok! Får lite Winter's Bone -vibbar, fast kanske inte alls i längden. Hur som helst så gillar jag redan denna också.

En sån bra bok jag valde till decembers bussbok (som det blev). Både lättläst och krävande roman om Myriam, en kvinna i 40-årsåldern som öppnar en restaurang och som inte verkar ha så mycket annat än den, men är nöjd med det. Nästan mellan raderna börjar en historia om det förflutna visa konturerna, och vissa bitar känns som rena rama spänningsromanen. Om boken nu börjar med Myriam och hennes restaurang och allt det hon gör på egen hand, så är det sen som att personer läggs till som +1, +1 och så vidare allt eftersom. Till slut har Myriam en hel del folk omkring sig, fast jag vet ändå inte om hon känner sig mindre ensam. Och om ensamheten i så fall är något dåligt. Vid ett tillfälle minns hon tillbaka till när kaoset började i hennes tidigare liv, och hon beskriver det som att äntligen är hennes liv på utsidan så som det varit på insidan länge. Den typen av träffsäkra beskrivningar gillar jag som bäst med den här boken. Jag tappade ändå lite läsfart i slutet. Det kan ha spelat

Det är på tiden att jag läser nåt av Sylvia Plath. Och Glaskupan kanske är en sån där måste-bok. Minns att den fanns i ett reahörn länge en gång, men jag köpte den aldrig, synd. Hittade den nu att köpa i engelsk pocket, kanske vågar jag prova. Och så ångrar jag att jag aldrig köpt Brev på födelsedagen av Ted Hughes. Även den finns på engelska... vi får se, jag vill köpa allt just nu. Lustigt nog har jag Sylvia Plaths dagböcker, men även om jag har läst i den så känns det som att jag inte borde göra det förrän jag har läst det hon själv avsåg att man skulle läsa... liksom. Plus att dagboksboken är jättetjock. Anledningen till att jag kom på detta är att jag kom hem från jobbet lagom till filmen Sylvia började, med Gwyneth Paltrow och Daniel Craig (som Ted Hughes) och den är ju himla bra.  Jamen The Bell Jar kanske jag köper, den var billig och fanns i lager.

Tjoho, vad kul! Jag fick Bergtagen av Thomas Mann i julklapp. Jag blev ju intresserad av den apropå det för mig nya litteraturuttrycket "kurortsroman", som jag hörde i samband med Anneli Jordahls senaste roman Augustenbad en sommar , en bok som jag läst lite i och tycker mycket om för övrigt. Tror att Bergtagen är en bok som jag kommer tycka är lite jobbig att läsa. 1000 sidor, bara det. Men jag är mycket nyfiken. Den kom ut 1924 och blev en succé och fick tryckas om flera gånger. Beskrivs som en bildnings- och idéroman. Boken utspelar sig på ett sanatorium i Schweiz, fast själva Mann var väl tysk. Den som var så aktsam om min egen bildning och gav mig denna klassiker var jag själv. Tack!

Ja, det borde helt enkelt vara att boken ifråga blir utläst någon gång! Tycker att jag inte läser så lite just nu, men ingen bok blir någonsin utläst. Men både Slagskämpen (Mikey Walsh) och Ät mig (Agnès Desarthe) går rätt fort framåt. Och förresten gör Jag reser ensam (Tore Renberg) också det. Men som sagt, ingen är utläst ännu på ett tag. :/ Angående tidigare inlägg så slår det mig nu att alla tre på något sätt handlar om relationen till en avkomma! Fantastiskt konstigt.

Jag har mest julstökat sedan tisdagkväll och inte läst nånting, men jag måste säga att jag slutar inte tänka på boken Ät mig. Jag vet inte riktigt vad boken är ännu, tragisk eller full av styrka. Eller båda. Vill verkligen fortsätta läsa i den snart, men just nu är tid för annat.

Jag förstår tjusningen att läsa endast en bok i taget. Det blir som en hyllning till läsandet, och förstås härligt att gå upp i en berättelse helhjärtat. Själv läser jag alltid minst två i taget och tycker mellan varven att det är lite konstigt, men i morse på hundpromenaden slog det mig att egentligen är det inte konstigare än att följa flera tv-serier. Böckerna får inte vara för lika, men i övrigt är det faktiskt inga problem med att hålla isär olika berättelser. Sen tänkte jag på hur olika böckerna jag läser nu är, Ät mig (Agnès Desarthe) och Jag reser ensam (Tore Renberg). Fast sen slog det mig att båda behandlar ämnet relation till en avkomma, för att uttrycka mig kliniskt. Båda är riktigt bra också. Återkommer senare om mer kring dessa.

Har läst The Help, på svenska Niceville, av Kathryn Stockett och jag vill bara säga hur fruktansvärt bra denna bok är. Väldigt många har redan läst den och vet om det. Jag önskar att ännu fler läser den, det är inte bara en bra bok utan jag tycker den är viktig också. Visst har vi i Sverige inte haft svarta hembiträden särskilt mycket, men allt handlar inte bara om en rasfråga heller utan också om makt och om härskarteknik. Att det som beskrivs i boken sedan hände så sent som på 60-talet är helt sjukt, det var alldeles nyss!  Boken är så bra skriven också. Det finns en antagonistfigur i boken, och fastän jag förstod rätt tidigt vem det var så var det aldrig irriterande och "för mycket". Det är nog exakt så det kunde vara och i andra sammanhang numera, är. Missa heller inte bokens eftertext.  Nu vill jag se filmen! Sen måste jag bara säga att det var en sån oerhört stor behållning att läsa den på engelska.