Mest pocket

Fick ett sånt bra ord på Instagram angående att jag läser hit och dit i böcker: slalomläsning. Bra ord, och att kalla det för något känns som att det är ett erkänt sätt att läsa. ;) För ovanlighetens skull valde jag att testa en spänningsroman nu, vi får väl se om jag läser ut den men den känns bra så långt. Även om jag har svårt för att läsa om maffiametoder, och särskilt då i Sverige. Det var nog ganska säkert en av anledningarna till att jag inte läste ut Dirigenten från S:t Petersburg av Grebe och Leander-Engström, den var för brutal. Fast den kändes väldigt bra skriven annars, så det var lite synd.  Nå, men den jag läser nu, för att komma till saken, är Jonny Liljas skuld av Olle Lönnaeus. Jonny Lilja är en polis som spelar mycket, och som har hamnat i stor skuld till en maffiaboss i Skåne. Han tvingas läcka information till denne för att betala på skulden. Boken verkar mer fokusera på Jonny Lilja som person än på polisarbete, och det var nog det som lockade mig. 

När jag först såg Definitionen av liv och såg att den hoppade mellan årtal (på ett spann om tio år) så kände jag lite neeej. Jobbigt. Men det är inte jobbigt, utan känns naturligt. När man har läst om en sak så vill man veta bakgrunden till det. Gäller bara att komma ihåg att spana i kapitelrubriken vilket år det är. Och vilket år det var i förra kapitlet. Människorna känns väldigt äkta, det är väl vad jag kan säga än så länge. Och att det är hyfsat eländigt... Jag vet inte om jag varit blind och döv, men jag har inte hört så mycket om den här boken förut, och jag kan inte förstå varför!

Av en slump började jag läsa en bok i dag, en roman som jag faktiskt varit nyfiken på, men eftersom jag har en sådan "kö" på bokläsningen så låg väl en diffus plan på att ta den lite senare. Men nu kommer jag ta den tidigare! Wild av Cheryl Strayed och Undersökningen av Kristina Hultman får vänta lite. Boken är Lasarus kvinnor, skriven av Marina Stepnova. Det är förlaget 2244 som varit så kloka att de gett ut denna ryska roman i Sverige. Berättelsen började väldigt direkt och grep genast tag i mig och jag känner mig ganska säker på att jag kommer att tycka om hela boken. Enligt beskrivningen blir det rysk 1900-talshistoria skildrat genom tre kvinnor. Jag vill inte läsa så mycket mer om boken ännu, har gjort det tidigare men kände mig ändå helt överraskad av ungefär varje ord när jag läste de 25 första sidorna i rask takt. Bild från Bokus  

Jag läste mest boken Paris, chérie - så där säger folk, alltså av Ida Pyk för att den utspelar sig till största delen i Paris. Ni måste bläddra i den och kolla på insidan av pärmarna, massa fina små paristeckningar! Jag blev inte besviken på Parisinnehållet heller, det uppfyllde alla förväntningar. I övrigt var boken helt okej, möjligen ljum. Jag tyckte att det var ganska lite "go" i tjejen och kunde inte fatta hur hon kunde få modelljobb. Situationen hemma i Sverige kändes aningen tillrättalagd. Men sen tänkte jag att den här tjejen kanske inte är yvigare än så här, hon är ganska stillsam, känner saker men har inte behovet av att skrika ut det eller börja knarka. Ganska skönt, när jag kom på det. Ja, jag gillade boken i alla fall, den var läsvärd. Bild Rabén & Sjögren

Och då pratar jag inte om skräckböcker. En genre som är helt utesluten i mitt läsande, alltså, det kommer inte på fråga, fattar du. Slutpratat. Nej, det började med att jag hörde Fredrik Lindströms prata om sin (då) nya bok (nu är den ju inte alls ny, ett halvår gammal) När börjar det riktiga livet? och han sa att folk, de längtar till att jobbet slutar för dagen, för då börjar det riktiga livet. Sen blir det "till helgen" och sen "när det blir semester" och jag kände ba Gulp, det här kommer ju kännas hur tragiskt som helst. Jag gick en fin medelväg där, jag gav bort den i julklapp och tänkte antingen få en recension och/eller så tjuvläsa lite själv. Det har inte blivit av ännu. Mer nyligt lyssnade jag på ett tidigare program av Biblioteket i P1 där jag tror att temat var debutanter med närhet till naturen. Ena författaren var Tomas Bannerhed och boken Korparna , Augustprisvinnaren i romanklassen 2011. En bok jag verkligen hoppas att jag kommer läsa, så mycket ...

Bara titeln är ju så vacker. Och omslaget känns perfekt till både bok och titel. Opal bokförlag Tack vare booked.nu fick jag möjlighet att läsa Stefan Castas senaste bok, Huset där humlorna bor . En bok för spannet 9-12 år, ungefär. Jag tänkte genast att själv hade jag nog inte läst denna som 9-åring, men efter att ha läst lite mer så tar jag tillbaka det, det är inte alls omöjligt. Jag trodde det var småspök, men det var att förhasta sig. Småmystik, snarare. Jag ska inte säga så mycket om boken just nu eftersom jag inte läst den klart ännu, men det är helt säkert så att så fort jag förstod att huvudpersonen Myra Johanna, som inte har så många kompisar men inte verkar så bekymrad över det, har en pappa som jobbar borta långa perioder på en oljeplattform och: en hund som heter Morgon - Morgon! - och är - osynlig, då snörptes mitt hjärta litegrann och det var ingen tvekan om att jag skulle läsa vidare. Språket är oemoståndligt fint. Stefan Casta är en författare som hunnit ...

Kokböckerna bara strömmar in. Hade bestämt mig för att bara prata om två, men det kanske slinker med någon fler. Min favorit: Den franske bagaren av Sébastien Boudet. Så många böcker jag läst om surdegsbak, men här får man läsa lite mer om surdegsfilosofi. Det är svårt att förmedla en känsla, men jag förstår att Boudet har just det, en känsla för surdeg. Han säger också därmed att det är inte så noga hur mycket mjöl man tar, eller hur många dagar den står (eller så vill jag bara att det stod det, men jag tror det), däremot kan han påtala andra viktiga aspekter - som t ex att surdegsgrunden måste ha syre för att kunna ta fart. Även om min senaste grund till slut ändå inte blev nånting att bygga en deg på, så fick den fart när jag lyfte på locket för att släppa in luft. Sånt gillar jag att lära mig. Boken består inte bara av brödprat, det är fina bilder från Frankrike, matprat och även matrecept. Det står också om hur det är att komma till Sverige och bo här. Jag gillar också det va...

Oväntat nog läser jag den självbiografiska ("en memoar" står det på omslaget) Tiger, tiger av Margaux Fragoso. Handlar om det incestförhållande Margaux hade med en vän till familjen (enkelt uttryckt), Peter i många år. Jag tycker att boken inte bara handlar om det, utan allmänt om en ostabil uppväxt, där varken mamman eller pappan var särskilt mycket att luta sig mot (psykisk sjukdom samt alkoholism). Detta är inte min typ av bok vanligtvis, men Fragoso skriver bra, hon är en skribent och inte någon som enbart "behöver skriva av sig", även om hon nog behöver det också. Hon är skicklig. När mamman (ovetandes) försvarar Peter mot Margaux pappa så håller jag på mamman och Peter, för pappan är ju så knäpp, full och manipulerande. Sen kommer jag på att jag borde ju inte heja på Peter heller...  Den är bra i alla fall, för att Fragoso skriver bra. 

Carl-Johan Vallgren syns i tv nu, såg honom i går morse och nu nyss hos Malou på TV4, fast jag missade tyvärr det mesta. Nya romanen heter Havsmannen och det lilla jag hört om handlingen intresserar mig egentligen inte, men uttrycket "feelbad" har nämnts både i går och i dag och då blir jag intresserad! När jag hör om hans sätt att arbeta, nämligen att kliva upp, gå iväg till skrivarlyan, skriva utan att invänta inspiration och så är arbetsdagen slut, då vill jag bli författare jag med. Men undrar hur många författare som verkligen kan ha det så ordnat, att de inte behöver gå till ett annat jobb, menar jag.   Det är väl mest så att jag skulle vilja ha en skrivarlya... Jag gillar i alla fall Carl-Johan Vallgren, även om romanen Kunzelmann & Kunzelmann var sisådär, dels superbra och dels riktigt tråkig. Kul att han skriver romaner som skiljer sig från varann (ämnesmässigt, tidsmässigt) så mycket. Jag tror även att jag gillar konceptet Carl-Johan Vallgren: musiker/a...

Sånt här med böcker i teman listar jag ibland. Nu har jag på bokrean skaffat mig Dagbok 1973-1982 av Joyce Carol Oates, så nu vill jag läsa den och den tidigare nämnda Sylvia Plaths dagböcker. Mycket man vill. Snart kommer dock Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 ut i pocket, och det känns som om jag vill prioritera den framför många andra böcker.

Jippi, nu kommer jag snart hålla Margaret Atwoods Syndaflodens år i min hand! I pocket då. Fast det jobbiga är att jag verkligen vill läsa De imperfekta av Tom Rachman, som just kommit i pocket. Nu börjar det hopa sig igen... Det går jättelångsamt med läsningen av The Bell Jar, men den är bra.

Jag förstår tjusningen att läsa endast en bok i taget. Det blir som en hyllning till läsandet, och förstås härligt att gå upp i en berättelse helhjärtat. Själv läser jag alltid minst två i taget och tycker mellan varven att det är lite konstigt, men i morse på hundpromenaden slog det mig att egentligen är det inte konstigare än att följa flera tv-serier. Böckerna får inte vara för lika, men i övrigt är det faktiskt inga problem med att hålla isär olika berättelser. Sen tänkte jag på hur olika böckerna jag läser nu är, Ät mig (Agnès Desarthe) och Jag reser ensam (Tore Renberg). Fast sen slog det mig att båda behandlar ämnet relation till en avkomma, för att uttrycka mig kliniskt. Båda är riktigt bra också. Återkommer senare om mer kring dessa.

Hm, denna bok vill jag nog läsa faktiskt. När börjar det riktiga livet , noveller av Fredrik Lindström. Han gästar SVT:s Sverige just nu och är hur som helst alltid rolig att lyssna på. Inte minst gjorde han sig väldigt bra när han gästade Babel i torsdags. Och i säsongspremiären av På spåret i går var han verkligen i högform. Annars läser jag just nu nåt helt annat: Mikey Walsh: Slagskämpen, original Gypsy Boy . Biografisk bok om/av en kille och hans zigenska uppväxt i England på 80-talet. Pappan har redan innan han har fötts bestämt att hans son ska bli en "slagskämpe", en boxare, och uppfostrar honom därefter, bland annat ska han "tåla slag" redan som liten fyraårig pojke. Baksidestexten vittnar om att Mikey i tonåren inser att han är homosexuell, något som knappast ens låtsas förekomma i hans familj, eller släkt, eller deras vän- och boendekrets. Från början tyckte jag boken var lite stolpig och nog så avmätt skriven, men antingen har jag vant mig eller så...

Dessa böcker skulle jag gärna läsa i ett smäck (nej, så säger man nog inte): Först Drottningens juvelsmycke av Carl Jonas Love Almqvist, för att komma i stämning (och för att jag länge velat läsa den) Snöängel av Anna-Karin Palm Lacrimosa av Eva-Marie Liffner Temat är figuren Tintomara i Almqvists roman, och Snöängel verkar verkligen vara en stockholmsroman, och även om jag inte direkt har så mycket personlig anknytning till staden så lockar det att läsa om den. Snöängel är troligen den boken jag kommer att läsa, och jag kommer göra det när den kommer i pocket. (Inte snart!)

Dessa böcker vill jag läsa just nu: Rosa: den farliga färgen , av Fanny Ambjörnsson. Varat och varan , av Kajsa Ekis Ekman. Länkar och bild har Bokus bistått med.

Fanns andra lösa planer för denna helg, men snuvkänningar hos både den ena och den andra gör att det läggs på is, och planen nu ligger mest för stilla hemmaliv. Ganska skönt! Jag känner verkligen för att läsa Falkenland, så jag tror att jag tänker göra det. Blev en tidig morgon med långpromenad, så förutom att gå och handla lite så har jag dagen fri nu, typ. Tänk att en i stort sett feel bad-bok gjorde att jag fick tillbaka läslängtan. Eller läslängtan har jag väl hela tiden, men att jag faktiskt läser menar jag. Börjar förresten inse att en av böckerna i 4 x prosa, Min skugga, har jag ju redan läst. Nåja, ingen förlust, det är verkligen toppen att köpa en pocket (till priset av en, liksom) och få fyra böcker, så om jag endast läser tre är det gott nog. Jag läste förresten ca 25 sidor i Siri i går, Lena Einhorns roman om Siri von Essen (och August Strindberg) och den verkar jättebra, verkligen nåt för mig. Den boken har jag inte hemma så jag kommer fortsätta på den en annan gång.

Har i några dagar tänkt skriva lite om att jag inte läser så mycket just nu, jag är typ trött på veckorna och umgås på helgerna. Nånting sånt. Men så insåg jag i dag att - jag läser visst! Av någon anledning så tog jag med mig en bok på, hm, toaletten häromdagen. Och i morse insåg jag att jag läser ju den boken (man kan t ex läsa när man borstar tänderna, så det så). Det är Christine Falkenland, en pocketutgåva med fyra av hennes romaner och pocketutgåvan heter 4 x prosa . Riktigt bra. Jag har läst flera böcker av Falkenland förut, den näst senaste Vinterträdgården tyckte jag var sisådär, men de tidigare har jag verkligen tyckt om. Det är inte direkt glada böcker, t ex gillar jag varken huvudpersonen eller hennes mamma, som verkar vara de centrala figurerna i första boken Släggan och städet . Men jag gillar verkligen att läsa om dem, det är så oerhört bra skrivet. Skulle bara säga detta lite snabbt, och nämna att Christine Falkenland inledde säsongens Babel nu i kväll, med anledni...

Jag nämnde i förbifarten att jag snart har läst ut Kapitulera omedelbart eller dö. Ja, jag testläste ju lite i den för någon månad sedan och tyckte att det verkade rappt och bra. I går fick jag bara tvärt för mig att prova läsa mer, och vips hade jag läst 90 sidor där jag satt under markisen i regnet. Eller ja, i skydd från regnet då. Är ju inte klar ännu, men jag tycker att det är makalöst bra. Rappt som sagt, varmt och insiktsfullt. Inte så lite sorgligt bakom den pladdriga (men smart pladder) ytan. Ungdomsbok. Varje kapitel har namn efter en nagellacksfärg.

Min bussbok är oftast min ordinarie bok, eftersom bussresorna gör att jag läser regelbundet. Så min huvudbok tillika bussbok är A Fair Maiden av Joyce Carol Oates. På engelska alltså, jag har fått upp farten på att läsa på engelska sedan de dryga 500 sidorna av In the Kitchen (Monica Ali). Vet inte varför det känns kul, men det gör det. (Och jag inser mer och mer vilket enormt jobb det är att vara översättare.) Denna Oates är dessutom föredömligt lagom tjock (menar: för att vara Oates) med sina 231 sidor. 50 sidor in i boken är jag väldigt förtjust i alla fall. Boken har nyss kommit ut på svenska och heter då En fager mö . Hemma läser jag sporadiskt och växlar ofta mellan olika böcker, men just nu är det faktiskt en chiclit som jag tål och rentav roas av (menar absolut inte att låta snobbig, jag skulle gärna läsa såna mellan varven men har problem med den här genren): En shopaholics bekännelser av Sophie Kinsella. Jag har dock just lånat hem en ungdomsbok också som jag jättegärn...

Jag vet inte hur långa bloggrubriker man kan göra här, men den fullständiga titeln på boken är: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött . Jag har läst Alex Schulmans nya.  Jag har inte varit så "utsatt" för Alex Schulman: jag har hört talas om hans tidigare bloggande men aldrig läst, jag har skymtat till honom i nåt tv-program men inte tittat så noga, har läst någon rad här och där om vad folk tycker om honom - inte så positivt oftast.  Första gången jag ägnade Alex Schulman någon längre tid var när jag lyssnade på hans Sommarprogram, som jag tyckte var otroligt bra. Boken om hans pappa har jag inte läst, men inte uteslutit att det kan ske. Nu har det kommit en bok som handlar om ett år i Schulmans liv då väldigt mycket hände: året börjar med att han lämnar ett förhållande, och någon månad senare har en annan kvinna gjort entré i hans liv.  Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minst...