Mest pocket

Numera ÄR det verkligen jubel när jag läst en bok från början till slut. Nu har det skett igen. Violencia av Lina Hagelbäck. Trodde inte den boken var något för mig, men jag minns mycket väl när den kom och att den blev uppmärksammad för sin speciella stil. I våras kom en slags fortsättning, Violencia och hennes far, och jag läste snabbt de första sidorna i en bokhandel och blev förtjust. Tänkte att den ska jag läsa. Några månader senare skaffade jag bibliotekskort. Gick på bibliotek. Sökte Violencia och hennes far och Linjen av Elise Karlsson. Fann första boken av Hagelbäck, Violencia. Tänkte att va tusan. Lånade, började läsa, men var i för stressat eget läge och fixade inte Violenvia som var så... virvlande. Dominant och destruktiv. Tyckte jag.  Men nu har jag läst hela boken, och den var nog precis vad mitt läsande behövde. Jag har en massa inre bilder av boken nu. Prosalyrik. Kändes som min grej. Skulle ni inte kalla Ulf Lundells Tårpilen för prosalyrik? Älskade den. Borde läs...

Så lite tid och ork! Jag planerar att skriva om längtan. Längtan att förstå Tranströmer. Längtan att ta mig till ett bibliotek och uppdatera mitt lånekort och låna Linjen av Elise Karlsson och Violencia och hennes far av Lina Hagelbäck (har bläddrat i båda och jag kände på direkten hur de träffade mig i hjärtat).  Och jag längtar tillbaka i tiden till förra... vad heter det, bokbloggshoppningen här, med veckans fråga, där det förra (alltså egentligen förrförra) var nåt i stil med Vilken månghundraårig bok håller än? Och då vill jag svara Candide av Voltaire, denna bok som jag läste så många gånger under högstadiet/gymnasiet. Helt frivilligt och med stor underhållningsbehållning, och fattade först senare att det var mer än en klassiker, den tillhör kanon. Kan säga samma om Tusen och en natt, men den läste jag inte lika många gånger och den är inte lika rolig. Men jag får återkomma om allt det här. Kanske blir det snarare än jag tror just nu.  Jag läser i alla fall (bland annat)...