Jag har läst ut en bok

Numera ÄR det verkligen jubel när jag läst en bok från början till slut. Nu har det skett igen. Violencia av Lina Hagelbäck. Trodde inte den boken var något för mig, men jag minns mycket väl när den kom och att den blev uppmärksammad för sin speciella stil. I våras kom en slags fortsättning, Violencia och hennes far, och jag läste snabbt de första sidorna i en bokhandel och blev förtjust. Tänkte att den ska jag läsa.

Några månader senare skaffade jag bibliotekskort. Gick på bibliotek. Sökte Violencia och hennes far och Linjen av Elise Karlsson. Fann första boken av Hagelbäck, Violencia. Tänkte att va tusan. Lånade, började läsa, men var i för stressat eget läge och fixade inte Violenvia som var så... virvlande. Dominant och destruktiv. Tyckte jag. 

Men nu har jag läst hela boken, och den var nog precis vad mitt läsande behövde. Jag har en massa inre bilder av boken nu. Prosalyrik. Kändes som min grej. Skulle ni inte kalla Ulf Lundells Tårpilen för prosalyrik? Älskade den. Borde läsa om. 

Och jag är så glad att jag läste Violencia, och att jag gjorde det när jag vet att det finns en till efteråt, för annars hade jag saknat den för mycket. Det rätta hade varit att läsa om Violencia på ditekten, men nu hade jag en bibliotekstid att hålla! Har inte klarat av deadlines på läsning sedan universitetstiden, men nu börjar det kännas som en nytta. Ska boken läsas ut ska det ske före detta datum! liksom.