Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates
Min tredje Oates, även denna med en flicka/kvinna i centrum som jag inte känner samhörighet med, inte känner för, inte tycker är sympatisk eller tror att det kommer att gå bra för.
Den här kvinnan är möjligen ännu mer inåtvänd än de tidigare. Men bra bok. Den första av mina Oates som jag tycker inte har lämnat trådar efter sig, utan knutit ihop det jag velat ha svar på.
Tänkte på ett avsnitt där ganska brutal hustrumisshandel beskrivs. En mindre duktig författare hade riskerat att få mig att rulla med ögonen och känna att författaren tog i för att jag som läsare skulle tänka "åh vad han är DUM och KNÄPP" men Oates gör det så bra att jag tänker "så här är det" och det är bara förfärligt och samtidigt gör det att jag dras djupare in i historien och vill läsa mer, mer.
Jag är ju så dålig på att förklara och beskriva, men jag vill väl mest bara säga att jag tycker att detta är en kolossalt bra bok. Den är kanske sällan särskilt glad och har nog inget direkt budskap (eller jo, mja, det beror nog på vad man har för behov att få ut av en bok, den kan nog ha massa budskap om det är det man vill), den är mest bara en fascinerande skildring av en ung kvinna som förlorar sin familj, vilket hon nog knappt tycker är någon förlust, och vad som händer henne sedan och vilka val hon gör.
Ger jag betyg eller hur gör jag? En 4:a.
Den här kvinnan är möjligen ännu mer inåtvänd än de tidigare. Men bra bok. Den första av mina Oates som jag tycker inte har lämnat trådar efter sig, utan knutit ihop det jag velat ha svar på.
Tänkte på ett avsnitt där ganska brutal hustrumisshandel beskrivs. En mindre duktig författare hade riskerat att få mig att rulla med ögonen och känna att författaren tog i för att jag som läsare skulle tänka "åh vad han är DUM och KNÄPP" men Oates gör det så bra att jag tänker "så här är det" och det är bara förfärligt och samtidigt gör det att jag dras djupare in i historien och vill läsa mer, mer.
Jag är ju så dålig på att förklara och beskriva, men jag vill väl mest bara säga att jag tycker att detta är en kolossalt bra bok. Den är kanske sällan särskilt glad och har nog inget direkt budskap (eller jo, mja, det beror nog på vad man har för behov att få ut av en bok, den kan nog ha massa budskap om det är det man vill), den är mest bara en fascinerande skildring av en ung kvinna som förlorar sin familj, vilket hon nog knappt tycker är någon förlust, och vad som händer henne sedan och vilka val hon gör.
Ger jag betyg eller hur gör jag? En 4:a.
Kommentarer
Skicka en kommentar