Lyssnar på Släktfeber

av Sara Paborn, och jag hade höga förväntningar på denna. Lyssnade på hennes Sommarprogram, och det var ett av mina bästa i år. Hon var i min ålder, verkade klok, litteraturintresserad och sa en intressant sak om musik: att alla riktigt, riktigt bra låtar som håller år efter år, kommer förr eller senare att förknippas hårt med en reklamfilm. Det var inte ordagrant så hon sa (och jag är... nästan helt säker på att det var hon som sa det, hehe) men det är så jag minns det. Därför ville hon inte spela såna låtar (som redan varit med i reklam) i sitt program, för de är ju liksom förstörda. Tänk What a Wonderful World, till exempel.

Nåja nåja, jag hade fattat det som att boken skulle vara rolig, hon berättade i sitt program att romanen bygger på hennes egen familj och släkt, och att hon räknade med att inte alla skulle gilla vad hon skrev. Den gamla, gamla fastern som just dött är en excentrisk röd tråd i boken.

Jo jo, det är hon ju. Men det känns som om fastern bara är en förevändning för Paborn att få gnälla och bjäbba och vara smygspydig mot sina (dåliga) föräldrar. Mycket störande.

Det är inte alls omöjligt att min upplevelse av boken färgas av inläsningen. Hon läser inte dåligt, vad hon nu hette, men ibland försöker jag tänka mig texten något mindre ironisk, och det går rätt bra. Att tänka sig alltså.

Men en stunds förströelse i öronen på promenaderna har jag i alla fall. Och den kanske tar sig, jag har lyssnat på en cd av fem hittills.