Kurortsromaner
Kurortsromaner. Jag trodde att jag hörde (läste) detta uttryck första gången i samband med att Anneli Jordahl skulle komma ut med sin senaste roman Augustenbad en sommar och tänkte att jahapp, det var ju ett skojigt uttryck. Men sakta börjar jag förstå att detta är en slags "genre" som haft den benämningen ganska länge.
Lyssnade på senaste Biblioteket i P1 nämligen, och där pratades det inte bara om Augustenbad... utan också om nytrycket av Thomas Manns tjocka roman Bergtagen, som är just en så kallad kurortsroman. Det nämndes också i programmet att det har skrivits så många kurortsromaner att det nästan verkligen borde vara en slags genre.
Jag är uppenbarligen helt obildad, men det är okej.
Hur som helst vill jag nu gärna läsa Bergtagen också, Augustenbad är redan inbokad för läsning sedan tidigare.
Jag har flera gånger tidigare pratat om att det är kul att läsa i teman, och det är bland annat det som tilltalar mig.
På tal om teman: råkar nog vara i ett sånt just nu. Läser två böcker samtidigt, i stort sett oplanerat. Har åkt buss nästan hela veckan, och där har jag fortsatt att läsa Jupiters öga av Oline Stig, en roman som baseras på Oline Stigs norska farföräldrar. Boken är verkligen bra.
Sedan kom jag häromdagen över ett förhandsex (boken har inte kommit ut riktigt än) av Britt-Marie Mattssons roman om Kennedysläkten. Läste nästan 60 sidor mest för tidsfördriv, jag var lite trött och tyckte att det kändes rätt faktabetonat och att det var jobbigt att alla hette nästan likadan (Joseph, Joe, Joe JR, Jack, osv) fast det är förstås inte Mattssons fel. Boken är dessutom 600 sidor tjock = inte min kopp te. Jag sa att jag kanske inte skulle komma att läsa mer.
Fel hade jag, för sen kunde jag inte riktigt släppa boken, och i går längtade jag rent efter den, och läste 20 sidor medan jag borstade tänderna (hade ganska mycket tandkräm att spotta till slut, hoho). Jag tänker läsa mera!
Ja, och temat är att detta också är en roman som bygger på verkliga personer och händelser. Det förlänger egentligen ett tema som jag redan börjat på, Min kamp 1 (Knausgård) inte minst. Det känns just nu lite som min grej. Fast jag måste betona att jag inte betraktar Stigs och Mattssons böcker som fakta/biografier, utan just som romaner. Bra jobbat tjejer!
P.S. Faktum är att jag faktiskt älskar att Kennedyromanen är så tjock...! Jag inbillar mig nog bara att jag inte gillar tjocka böcker. Härmed stryker jag denna uppfattning. D.S.
Lyssnade på senaste Biblioteket i P1 nämligen, och där pratades det inte bara om Augustenbad... utan också om nytrycket av Thomas Manns tjocka roman Bergtagen, som är just en så kallad kurortsroman. Det nämndes också i programmet att det har skrivits så många kurortsromaner att det nästan verkligen borde vara en slags genre.
Jag är uppenbarligen helt obildad, men det är okej.
Hur som helst vill jag nu gärna läsa Bergtagen också, Augustenbad är redan inbokad för läsning sedan tidigare.
Jag har flera gånger tidigare pratat om att det är kul att läsa i teman, och det är bland annat det som tilltalar mig.
På tal om teman: råkar nog vara i ett sånt just nu. Läser två böcker samtidigt, i stort sett oplanerat. Har åkt buss nästan hela veckan, och där har jag fortsatt att läsa Jupiters öga av Oline Stig, en roman som baseras på Oline Stigs norska farföräldrar. Boken är verkligen bra.
Sedan kom jag häromdagen över ett förhandsex (boken har inte kommit ut riktigt än) av Britt-Marie Mattssons roman om Kennedysläkten. Läste nästan 60 sidor mest för tidsfördriv, jag var lite trött och tyckte att det kändes rätt faktabetonat och att det var jobbigt att alla hette nästan likadan (Joseph, Joe, Joe JR, Jack, osv) fast det är förstås inte Mattssons fel. Boken är dessutom 600 sidor tjock = inte min kopp te. Jag sa att jag kanske inte skulle komma att läsa mer.
Fel hade jag, för sen kunde jag inte riktigt släppa boken, och i går längtade jag rent efter den, och läste 20 sidor medan jag borstade tänderna (hade ganska mycket tandkräm att spotta till slut, hoho). Jag tänker läsa mera!
Ja, och temat är att detta också är en roman som bygger på verkliga personer och händelser. Det förlänger egentligen ett tema som jag redan börjat på, Min kamp 1 (Knausgård) inte minst. Det känns just nu lite som min grej. Fast jag måste betona att jag inte betraktar Stigs och Mattssons böcker som fakta/biografier, utan just som romaner. Bra jobbat tjejer!
P.S. Faktum är att jag faktiskt älskar att Kennedyromanen är så tjock...! Jag inbillar mig nog bara att jag inte gillar tjocka böcker. Härmed stryker jag denna uppfattning. D.S.
Kommentarer
Skicka en kommentar