Mest pocket

Nu är det egentligen redan ny radioföljetong, jag ligger lite efter. Ska lyssna på nästa/nuvarande också, men för tillfället betar jag mycket förnöjsamt av avsnitten ur Amos Oz berättelsesamling (noveller är väl också rätt ord, men de hänger ihop lite) Vänner emellan, livet på en kibbutz i slutet av 1950-talet. Det är mycket bra, jag njuter av berättelserna. Bäst hittills var novell nr 2. Kibbutz, kommer ni ihåg när alla skulle åka och jobba på kibbutz på 80-talet? Troligen även före det, och kanske lite efter. Plocka apelsiner. Gör man fortfarande det? Jag tror faktiskt jag känner ett par stycken som åkte iväg och gjorde det. Coola de var, tyckte jag. Jamen det var de nog.

Jag ser inte så mycket film som jag vill. Ja, det var ju en tråkig inledningsmening på ett inlägg som handlar om film! Men i alla fall. Jag gillar film och gillar att lyssna på Kino i P1, det blir samma sak för mig som att lyssna och titta på litteraturprogram, jag gillar grejen och pratet och kan ta det till mig utan att läsa varenda bok som finns. Just nu är det filmfestival i Cannes, och Kino sänder en massa poddar från festivalen. Det kändes konstigt att Roger Wilson inte skulle vara med, fast jag vill glatt genast nämna att jag tagit nya programledaren Saman Bakhtiari till mitt radiohjärta. Och så visade det sig att Roger Wilson ÄR med i poddarna, tillsammans med Saman Bakhtiari. Vilken fullträff, ja det tycker jag faktiskt. Sedan kommer Jenny Aschenbrenner och löser av Wilson, också finfint. Jag har nästan maratonlyssnat på alla poddarna i dag, tror jag har någon kvar eller del av någon kvar (blev lite hit och dit eftersom för det första Sveriges Radios app är lite nyuppdater...

Förr i världen (...) brydde jag mig näppeligen om olika bokförlag. Jag visste vilka som var stora, ungefär. Nu känner jag mig mer och mer medveten om vilka böcker jag kan förvänta mig att finna hos olika förlags utgivningar. Första riktiga favoriten blev nog Sekwa. De stack (sticker) ut med sina franska böcker och fina omslag som följer samma stil. Läste ett knippe riktigt bra böcker från dem för några år sedan. Nu har jag inte riktigt hittat någon som jag vill läsa på senaste tiden, men det kommer helt säkert att bli flera. Så upptäckte jag Modernista. Bodil Malmsten. Linda Boström Knausgård. Divergent av Veronica Roth. En massa klassiker. Rolig utgivning! Gilla Böcker har också en utgivningsinriktning som jag gillar. Jonathan Tropper, den där norsken jag läste, vad hette han? Tore Renberg. Jenny Jägerfeld. Wallflower *hjärta* av Stephen Chbosky (fast den läste jag på engelska). Ljus ljus ljus har jag på min vill läsa-lista. Alldeles häromdagen upptäckte jag Litet Förlag. Där ...

Tror jag har nämnt att jag lyssnar på Snöstormen av Vladimir Sorokin på SR:s radioföljetong. Tyckte den var himla bra i början. Men nu kan jag säga att: den har tappat mig. Men jag lyssnar ändå. Jag var först så nöjd över att jag både läser en pappersbok (Glupahungern av Andrea Lundgren) och lyssnar på en bok som båda är definitivt fiktion, som hittar på saker som inte finns. (Eller vad vet jag.) Hur mycket jag än gillar "autofiktion" - lika mycket gillar jag att just nu läsa nåt som är väldigt mycket påhittat. Att jag slipper tänka "undrar om just det här hände på riktigt" när jag läser. Men som sagt, jag hänger inte med i Snöstormens svängar längre. Men Rolf Lassgård läser bra, om än något för överdrivet i vissa "roller" för min smak, men nog bra för att jag ska vilja lyssna klart.

Mitt inlägg på världsbokdagen får bli ett högläsningstips i kombination med internet: www.ur.se/abc  Där hittar ni Lässugen. Skådisar och annat känt folk läser en bok högt för 6-åriga Amanda. Superidé!

Så många böcker jag faktiskt får lästa tack vare Radioföljetongen i P1. Har nyligt hört färdigt på Det tomma hemmet av Lidia Tjukovskaja, och det fortsätter ryskt med Snöstormen av Vladimir Sorokin. En bok jag var smått intresserad av i fjol när den var ny, men sannolikt hade jag inte läst den. Nu gör jag det tack vare radion alltså. Det tomma hemmet var så himla bra, så smärtsamt.

Stil är verkligen ett favoritradioprogram för mig. Fördomen sa mig att det här var inget för mig, jag har ingen stil och är inte intresserad av mode. Men programmet är inte riktigt sådant. Det har sin utgångspunkt i ett tema, och sedan tar sig reportagen utsvävningar ur någon punkt. Jag har t ex köpt minst två böcker med anledning av programmet (Alison Bechdels Husfrid, som jag har läst, köpte senare Are You My Mother? som jag bara läst litegrann i, svårt byta språk, samt Wait For Me! Memoirs of the Youngest Mitford Sister av Deborah Devonshire. Böcker jag sannolikt (särskilt den sista) inte hade uppmärksammat annars. Bild på Instagram! @mestpocket