Oryx & Crake - Margaret Atwood
En framtidsvision, eller nutidsvision? Svårt att veta, något årtal ges inte. Allt börjar med att personen Snöman som försöker överleva till synes ensam på en strand, han äter konserver och sveper in sig i ett lakan. Ensamheten snarare förstärks när en grupp crakerianer uppenbarar sig i handlingen. Naiva, enkla människor - eller, vad är de? De talar och springer på två ben, men vet inte vad en klocka är, inte vad en snöman eller ens snö är.
Vad är de?
Boken börjar med cirka femton frågetecken, som ett och ett rätas ut som en slags belöning allt eftersom man läser vidare i boken. Att en katastrof har hänt förstår man ganska snabbt. Snöman, som tidigare hade ett annat namn, verkar vara ensam människa kvar i världen. Men även innan katastrofen var världen inte riktigt sådan som vi nu känner till den. Forskning och genmanipulation har kommit långt och en av de som kommit längst är Snömans/Jimmys gamle vän Crake. I boken möter man inte bara crakerianer, utan också nya djurslag som varjunder (ser ut som en hund, farligare än en varg) och bjunker (söta små skunkar utan illaluktande inslag).
I början tyckte jag det var oerhört svårt med alla nya ord och jag satt och tänkte på att det här med att hitta på ett nytt språk, det är nog inget man sitter och gör vid ett skrivbord. Men efter ett tag blev jag tveksam, "joltkakor", det finns nåt som heter det va? Och "plebsområden" har man väl hört nånstans...
Det här var lite av en utmaning för mig, fast tack vare språket (dock inte de nya orden!) var den ändå lättläst. Science fictionliknande framtidsvisioner är inte min typ av genre, men Margaret Atwood är (se min användarbild) en magiskt bra berättare. Fick ändå kämpa lite med den. Särskilt som allt kändes som om det gick i svart och moll och smuts och - mot slutet.
Riktigt alla frågetecken rätades inte ut för mig och boken skulle passa att diskuteras. Men jag lämnar den nu ändå. Inget betyg. Den är verkligen jättebra skriven, men jag blev så illa berörd (vilket troligen är absolut meningen) att jag just nu bara är glad att jag läst ut den.
Vad är de?
Boken börjar med cirka femton frågetecken, som ett och ett rätas ut som en slags belöning allt eftersom man läser vidare i boken. Att en katastrof har hänt förstår man ganska snabbt. Snöman, som tidigare hade ett annat namn, verkar vara ensam människa kvar i världen. Men även innan katastrofen var världen inte riktigt sådan som vi nu känner till den. Forskning och genmanipulation har kommit långt och en av de som kommit längst är Snömans/Jimmys gamle vän Crake. I boken möter man inte bara crakerianer, utan också nya djurslag som varjunder (ser ut som en hund, farligare än en varg) och bjunker (söta små skunkar utan illaluktande inslag).
I början tyckte jag det var oerhört svårt med alla nya ord och jag satt och tänkte på att det här med att hitta på ett nytt språk, det är nog inget man sitter och gör vid ett skrivbord. Men efter ett tag blev jag tveksam, "joltkakor", det finns nåt som heter det va? Och "plebsområden" har man väl hört nånstans...
Det här var lite av en utmaning för mig, fast tack vare språket (dock inte de nya orden!) var den ändå lättläst. Science fictionliknande framtidsvisioner är inte min typ av genre, men Margaret Atwood är (se min användarbild) en magiskt bra berättare. Fick ändå kämpa lite med den. Särskilt som allt kändes som om det gick i svart och moll och smuts och - mot slutet.
Riktigt alla frågetecken rätades inte ut för mig och boken skulle passa att diskuteras. Men jag lämnar den nu ändå. Inget betyg. Den är verkligen jättebra skriven, men jag blev så illa berörd (vilket troligen är absolut meningen) att jag just nu bara är glad att jag läst ut den.
Kommentarer
Skicka en kommentar