Vet inte om jag är på dissahumör eller

Då har jag läst ett kapitel i Min mormor hälsar och säger förlåt. Författaren är Fredrik Backman och hade - har - en ohemult stor succé i romanen En man som heter Ove. En bok som jag i sin tur läst kanske fyra kapitel i, och sedan lämnat till ett ovisst öde. Fick för mig att "mormorboken" kanske var mer något för mig.

Det kanske det är, men jag vet inte... det är något som inte får mig helt såld. Det är lättläst (med det menar jag inte något nedvärderande, som jag såg att Kajsa Ingemarsson verkade reagera på det ordet om hennes böcker en gång, utan mer att författaren har talang att få en text att kännas flödande och icke högtravande) och verkar människokännande. Men det är som att jag läser med armarna i kors och med misstänksam blick.

Får se om jag kommer läsa mer i den (den ligger i badrummet tillsammas med några nummer av Hundsport... oh, det var taskigt).

Kommentarer

  1. Jisses nu höll jag på sätta kaffet i halsen, ligger i badrummet, vilken hädelse! ;) Haha nej men, jag är ju en av de där Backman-tokarna, både Ove och Mormor har fått mig att skratta och gråta om vartannat. Men alla kan ju inte gilla dom och det är väl det fina med boktokarnas värld, att gillandet är så blandat :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoho, sorry! Du har rätt, det är bra att vi läser olika. Jag hade bara ingen lust att vara motvalls just i det här fallet...

      Radera
  2. Jag tycker att Ove var bättre men Elsa inte långt ifrån, det hänger nog ihop med att när Ove kom så kändes det som något nytt (i alla fall för mig) medan Elsa-boken blir liiite samma. Men fortfarande ruskigt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror du har rätt där med att Oveboken var ny i tonen. Den var jag faktiskt skeptisk till, medan jag verkligen trodde (tror?) att jag kan gilla mormorboken. Får se om fortsättning följer eller ej!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nostalgin flödar - hittade Svarta hingsten-böcker

Jul med Evert