Mest pocket

Var på semester i Norge och kunde inte motstå att gå in i en bokhandel. Ingen bok hade jag fått med mig heller! Målet blev att köpa en bok av en norsk författare och jag letade egentligen efter Knausgård. Men vet ni hur bra det blev, jag ramlade över Linn Ullmanns senaste bok, som jag tidigare skrev om kommer på svenska snart, Det dyrebare ! (På svenska blir det Det dyrbara.)Tjoho och jippi, extrapris var det också och den är såå bra, bättre än jag hade kunnat hoppas.

Felicia försvann av Felicia Feldt är en bok som borde gå jättefort att läsa. Korta brottstycken av enskilda minnen, visserligen inte i kronologisk ordning vilket gör att jag måste skärpa lässinnet. Men det är liksom så tungt. Det är inte dåligt skrivet, men alla dessa dåliga minnen och händelser radade efter varann i en bok, jag vet inte om jag orkar läsa det längre (och då har jag bara läst några sidor då och då). Det börjar bli så att jag känner "neeej" när jag ser boken ligga där. Jag läser den som en skvallerbok (den får kallas "roman" så mycket den vill) och jag vet inte om jag vill gotta mig mer i det. Och där är ju "gotta mig" fel uttryck naturligtvis, men så funkar skvaller. Jag säger inte att det är fel att skriva om det, tvärtom förstår jag mycket väl att hon ville göra det, men jag tror inte jag orkar läsa det, mitt sinne blir alldeles tyngt bara jag tänker på boken. Tror att jag heller inte riktigt pallar med tonen i boken, liksom sirligt sa