Har lyssnat på Corpus Delicti

Elias Palm skriver deckare om en rättsläkare, ett yrke han har själv också. Varken deckare eller rättsmedicin är stora ämnen i mitt liv, men jag har sedan jag hörde de första goda ryktena om första boken haft ett litet öga på boken. Hörde inte om så många som läste den dock, men när det började komma en andra och en tredje bok tänkte jag att det kan nog vara något.

Och det kanske det är också, men inte för mig. Främst för att jag inte blev klok på huvudpersonen Ella Andersson. Det är som att man inte ska gilla henne. Eller att man ska gilla att hon är kärv, rakt på sak (ibland utan hänsyn till andras känslor) och heeelt okunnig och ointresserad av mode och smink. Fast i samband med en separation blir det visst rätt viktigt att göra försök med både nya kläder och börja använda make up. Jag greppar dock inte riktigt varför.

Språket tilltalar mig inte heller, och till min stora förvåning görs ett oförlåtligt fel på ett ställe. Nämligen så står två personer, åtminstone enligt uppläsaren av boken - jag har inte dubbelkollat i textversionen - blixt stilla. Noooo, no no! Då får Fredrik Lindström säga vad han vill.

Nå nå nå. Jag var rätt intresserad av själva deckarhistorien i boken, som bygger på Ella Anderssons eget liv, den gillade jag. Jag tänker att både språk och porträtterande kanske är något som författaren blir bättre på för varje bok. Jag kan bara gissa, för det blir nog ingen mer bok i serien för mig.