Mest pocket

Jag börjar känna att jag har läst för många "svåra" böcker i rad nu. Den franska boken är bra, men jag känner mig lite tjurig över att "måsta" läsa om hennes innersta, ocivilserade tankar. Jag bläddrade i Anna Jörgensdotters senaste bok Bergets döttrar   häromdagen. Den känns välskriven och smått storartad, men jag kände att jag inte orkade med 1. en berättelse över generationer 2. en bok som inte använder talstreck. Och inte citationstecken heller, alltså. Så jag valde inte den och tog i stället upp min egen, franska bok. När jag öppnade den kände jag mig plötsligt misstänksam. Hm, det är inga talstreck i den här boken heller, va? Näpp, det var det inte. Och det var ännu värre, replikerna börjar inte i ett eget stycke ens en gång. Ungefär så som jag just skrev i detta stycke, fast här passar det tycker jag, eftersom det ändå bara är jag själv som pratar här. Det är klart att det är ett stilgrepp, och jag kan nog uppskatta det också, men inte just nu, det blir

"Spårlöst försvunnen" gäller inte en bok med den titeln (fast det finns helt säkert en eller flera böcker som heter så) utan mitt ex av Paul Austers New Yorktrilogi. Jag hittar den faktiskt inte. Det var tråkigt. Återigen: den är här någonstans, jag lyckas inte leta på rätt ställe bara. Jag har många böcker och för få bokhyllor och lastade ur två stycken ganska nyligt plus en svepstädning som gjordes förra veckan pga hantverkarbesök. Så jag är inte förvånad eller så. I mitt letande dök däremot en annan bok upp, en som jag köpte i höstas när jag var Parisinspirerad: Utrop av Céline Curiol. Den hade jag glömt, den tar jag i stället. Fastän det är en kvinnlig författare.

En framtidsvision, eller nutidsvision? Svårt att veta, något årtal ges inte. Allt börjar med att personen Snöman som försöker överleva till synes ensam på en strand, han äter konserver och sveper in sig i ett lakan. Ensamheten snarare förstärks när en grupp crakerianer uppenbarar sig i handlingen. Naiva, enkla människor - eller, vad är de? De talar och springer på två ben, men vet inte vad en klocka är, inte vad en snöman eller ens snö är. Vad är de? Boken börjar med cirka femton frågetecken, som ett och ett rätas ut som en slags belöning allt eftersom man läser vidare i boken. Att en katastrof har hänt förstår man ganska snabbt. Snöman, som tidigare hade ett annat namn, verkar vara ensam människa kvar i världen. Men även innan katastrofen var världen inte riktigt sådan som vi nu känner till den. Forskning och genmanipulation har kommit långt och en av de som kommit längst är Snömans/Jimmys gamle vän Crake. I boken möter man inte bara crakerianer, utan också nya djurslag som varjun

Jag lurades lite, jag har inte läst ut något. Har haft lite ont i skallen och inte läst annat än korta stycken på internet av olika slag. Men nu när jag skriver så känner jag att jag undrar verkligen, verkligen hur Oryx & Crake ska sluta. Och jag hittar inte Paul Austerboken. Det är ju inte så länge sen jag köpte den? Nåja, i ett nötskal, så jag är varken upprörd eller orolig, den ligger helt säkert här någonstans.

kommer jag att ha läst ut Oryx & Crake . Håll utkik för omdöme...! Elin Ruuths Fara vill kommer jag att ha läst ut i helgen. Har fler roligheter på gång (tycker jag själv), (ytterligare) två kvinnliga aktuella författare. Brukar inte tänka på när jag väljer bok om det är en kvinna eller man som skrivit. Däremot inser jag ofta efteråt när jag "summerar" böcker att det är mest böcker skrivna av kvinnor jag läser. Känns som om det är dags för mig att läsa något av en man. Jag vet! Nästa bussbok blir Paul Austers New York-trilogin . Äntligen! Var har jag den?

Förutom Andrea Lundgren finns en till författardebutant från norr i år. Det är Elin Ruuth som skrivit den lovordade romanen Fara vill , och även den boken har jag tillgång till och tänker läsa, förhoppningsvis i helgen. Ruuth är ursprungligen från Luleå. En annan bok som jag är riktigt nyfiken på är Utrensning av Sofi Oksanen. Nu när jag skriver detta talas det om boken och författaren på Kulturnyheternareprisen, men jag hittade boken för några dagar sedan och blev nästan tagen bara av att läsa baksidestexten (som jag tror är denna): Ett möte mellan två kvinnor som historien varit hårdhänt mot. Den ena är den gamla kvinnan Aliide, som av svartsjuka en gång gjort sig skyldig till att hennes egen syster deporterats till Sibirien, men som själv också våldtagits och misshandlats av sovjetiska soldater. Den andra kvinnan Zara, är ung, och har sökt sig bort från sin barndoms Vladivostok till Berlin, där hon fastnat i prostitution och drogmissbruk, men lyckas till slut bryta sig loss. Aliide

Ganska svajig. Det är mitt omdöme om Kunzelmann & Kunzelmann. Boken är i två delar kan man säga, fast de berättas omväxlande. Fadern Viktors del och sonen Joakims möts aldrig i boken, när man läser om Viktor är Joakim inte född, och när man läser om Joakim är Viktor redan död. Delen om Viktor, tysk (hm, tror jag, förresten) jude med konstnärstalanger som används till att härma, likna, kopiera, är den bästa. Den känns mest genomtänkt och detaljerna kring måleri och konstnärer och andra världskriget känns sann och påläst. Sonens del av boken är mer brokig. I och för sig som det ska, eftersom han lever ett brokigt liv, men för mycket sidohopp och bifigurer och allt känns mycket mer ogenomtänkt. Vissa saker som jag förväntade mig skulle få värsta jobbiga konsekvenserna nämns igen något kapitel senare i ordalag ungefär som att "det blev lite jobbigt men gick bra och var sedan överstökat". Boken är för låååång, för lång för lång, och det känns dessutom som om författaren hade v

Haha, jamen det var då en klurig författare till att avsluta boken med en cliffhanger. Ja JA, jag kommer väl att lyssna på nästa också, någon gång. Ja JA, den får en trea. Medioker sådan. Ord som upprepats till vansinne: "chuckled", "cheapishly", "frowned", "I'm fine", "I'll be fine" "don't leave me". Sistnämnda vet jag inte hur mycket det upprepats, men jag störde mig i alla fall. Jag tycker att pappan är lite misstänkt. Han gillar familjen Cullen så mycket, försvarar dem, och han verkar ju knappt äta om inte dottern lagar mat. Och när han fick veta att Bella och Edward var ihop utbrast han "he's too old for you", och de ska väl föreställa vara lika gamla, förutom att Edward är några hundra år egentligen (minns inte om det var ett eller tre hundra - eller nåt annat) men det låtsas man ju inte om utåt. Bella verkar ju så vuxenaktig, och deras förhållande är inte det minsta tonårslikt. Hon anstränger s

Nu har jag inte så mycket kvar av Twilight. Jag börjar vänja mig, och nånstans i mitt inre kan jag kanske begripa att ungdomarna gillar detta. Kan inte helt säkert säga att jag själv skulle ha gjort det. Det är inte min grej nu i alla fall. Fast jag ska också säga att allt begriper jag inte och en del går mig förbi, på grund av språket alltså. Ibland lyssnar jag i tron att de sitter i Edwards bil, för att i nästa mening inse att de är på skolan. (Nog för att han kör bil jättejättesnabbt, men...) Häromkvällen skulle jag äntligen få lyssna på nåt som jag tyckte var riktigt intressant: Bella frågade Alice "how do you become a vampire". Men där hängde jag nästan inte med alls. Svåra specialord, och hur vet jag om det inte rentav var påhittade ord. Ska försöka läsa just den delen på svenska, för det vill jag veta. Jag TROR att jag kommer att lyssna på resten av böckerna. Men jag tar paus emellan, längtar efter att ladda ner "mina" P1-program. Lyssnade en ganska bra bit p