Mest pocket

Så engagerad som jag varit så känns det ändå lite som om jag varit där. :-) Har läst om onda ryggar, vattenbrist, trångt, varmt, räkmackor, författare som gjort intryck (Jonas Karlsson, Carl-Johan Vallgren m fl) och rekordlång signeringskö (Lars Winnerbäck). Och nu om några minuter kommer några av bokhororna att vara på TV4, lyckosamt att jag var ledig just i dag.

Bokhora har en särskild bokmässeblogg och Jessica Gedin och Jan Gradvall bloggar för Akademibokhandeln/Bokus räkning. Båda uppdateras ofta och båda är lika läsvärda, Bokhoras blogg får ett extra plus tack vare foton. Och BÅDA tjatar om räksmörgåsar hela tiden! Jag tror snart jag måste dit bara för att äta dessa legendariska (?) räksmörgåsar. Heja! Snart är det över, snyft. Bild från aselbykonditori.se

I går kväll drogs blicken och handen oväntat och ogenomtänkt till kanske den tjockaste (och även rödaste) boken jag har i bokhyllan: Jonathan Littells De välvilliga . Till min oerhört stora förvåning var den jättelätt att genast komma in i och vilja läsa mer av. Snabbt gick det. Jag hade förmånen att höra Dorotea Bromberg (förläggaren) prata om boken för, ja ganska exakt ett år sedan. Och jag glömmer inte hur hon sa att det här var en "märklig, märklig" bok, och att det var det "märkligaste" hon läst. Sånt gör en ganska nyfiken! Sen minns man själva Dorotea Bromberg ganska bra också, denna entusiastiska, engagerade och karismatiska till storleken lilla person. Jag har väl gruvat mig ända sedan dess, för någon fan av tjocka böcker är jag inte. Och den här är tjock, som sagt. Har inte kollat exakt, men gott och väl över 900 sidor (dock under 1000, alltid något). I avd. tjocka böcker kan jag säga att jag även skaffat mig Shantaram... som är lika tjock. Men som ja

Skulle så gäääärna ha åkt till Bok och biblioteksmässan i Göteborg. Men det är ändå roligt att se Åsa Beckmans mässtips. dn.se:s webb-tv Och så bra det är att den är så bevakad att man får se, höra och läsa om den ändå. Tillägg: buhuu, Lars Winnerbäck ska signera sin bok 112 sånger där. Fick jag just veta.

jag läser den bara på bussen, hemma har jag inte alls någon lust att ta reda på hur det går. Den är inte helt lättillgänglig, och när jag läser deckare (och jaja, liknande!) så får det nog gärna vara det. Samtidigt uppskattar jag att den har en egen stil, som jag upplever som lätt ambitiös. Lätt överambitiös i vissa fall, den känns lite ansträngd vad gäller detaljer och mystifiheter och spår. Som böcker i långa serier kan bli. Det är lite action ibland också, och sånt fastnar jag inte för. Nu har jag bara läst första Stieg Larssonboken, och sett filmen, men jag tänker lite "Lisbeth Salander" när jag läser om Diane, huvudpersonen i Bombyx. Inte så glad, smal, stark. Även om Diane möter sin överman - ursäkta, överkvinna - i en ännu smalare och starkare kinesisk tjej. Äh, oh, nu blev jag ju lite sugen att fortsätta läsa ändå. Har ju faktiskt bara ca 80 sidor kvar, så om jag ger järnet får jag snart börja på nåt nytt. Känner för nåt totalt ickedeckaraktigt.

(OBS! Radbrytningen i detta inlägg försvinner hela tiden, vet inte varför det klumpar ihop sig i ett stort stycke.) Läser Bombyx av Anne Rambach, kriminalroman i Parismiljö. 2111111111111111öp14 <---- det var min lilla vita katt som hälsade på. Tycker till att börja med att de som gillar deckargenren har det så orättvist bra angående just genren. Deckare, kriminalroman, spänningsroman, polisroman, thriller. Att jag kallar Bombyx för kriminalroman vet jag inte om det är korrekt, men det känns alldeles för lättvindigt att kalla den deckare. Måste en kriminalroman ha en polis i huvudrollen? Huvudpersonen i Bombyx är Diane, och hon är journalist. Detta är inte första boken om henne, och hon har varit med om mycket, inte minst en stor personlig tragedi som hon nu försöker, eller inte försöker, repa sig från. Jag associerar Diane inte nödvändigtvis till Liza Marklunds karaktär Annica Bengtzon, som också är en kvinnlig journalist som löser mord och hamnar i kriminella situationer, utan

Min tredje Oates, även denna med en flicka/kvinna i centrum som jag inte känner samhörighet med, inte känner för, inte tycker är sympatisk eller tror att det kommer att gå bra för. Den här kvinnan är möjligen ännu mer inåtvänd än de tidigare. Men bra bok. Den första av mina Oates som jag tycker inte har lämnat trådar efter sig, utan knutit ihop det jag velat ha svar på. Tänkte på ett avsnitt där ganska brutal hustrumisshandel beskrivs. En mindre duktig författare hade riskerat att få mig att rulla med ögonen och känna att författaren tog i för att jag som läsare skulle tänka "åh vad han är DUM och KNÄPP" men Oates gör det så bra att jag tänker "så här är det" och det är bara förfärligt och samtidigt gör det att jag dras djupare in i historien och vill läsa mer, mer. Jag är ju så dålig på att förklara och beskriva, men jag vill väl mest bara säga att jag tycker att detta är en kolossalt bra bok. Den är kanske sällan särskilt glad och har nog inget direkt budskap (ell

Jag beklagar för egen del att jag inte kommer att åka till Bokmässan i år. Var där nästan i fjol, hade möjlighet att vistas där knappa två timmar. Nja, det besöket blev ingen höjdpunkt tyvärr, väckte mer en längtan att få gå "på riktigt". Så jag tänkte att jag vill åka dit ordentligt någon gång. Tyvärr ska man ju ha tid och råd att åka bort ändå, och det är långt till Göteborg. Men jag läser programmet och artiklar och tänker... nästa år.

Blev/blir tvungen att åka buss ett tag eftersom mitt fordon lagt av. Det har inte gjort så jättemycket hittills eftersom det dels har regnat, och dels passar jag på att läsa på bussen. Så efter Och allt är förvridet (som jaa, jag bar med mig på bussen, det är nog första inbundna boken jag burit med mig) stoppade jag ner Dödgrävarens dotter , Joyce Carol Oates, igen. Den är verkligt, verkligt bra. Jag kan inte hitta andra ord just nu. Jag måste nog förresten gå och lägga mig och läsa i den. Oj oj, hur ska det gå för flickan Rebecca nu. Kommer hon hitta sina bröder, vill hon ens det? Har efter flera år av fluktande till slut beställt och nu fått hem en inredningsbok om Christiania. Den är på danska och engelska. Fantastiska hus och lösningar, och kreativa inredningsstilar. Ett urval är gjort förstås, men det är jättekul att titta på bilderna framför allt. Hade möjlighet att tjuvkika i den för några år sedan och har hållit lite koll på den hos internetbokhandlarna sedan dess. Nu började

Jag både njöt och mådde lite dåligt av att läsa denna bok. Vid ett tillfälle satt jag på en restaurang (jaja, hamburger-) och läste, och beskrivningen av Eriks vardagliga göromål - sakligt men ändå med en underton av hån (eller annat ord) - gjorde att det började kännas som om JAG blev beskriven på samma sätt i samma ögonblick. Det var inte lätt att veta vem som var galen, Erik eller Mina, eller båda, och i vilken grad. Väldig sträckbänksläsning, och jag tyckte det var så bra gjort. Därför blev slutet lite av en antiklimax. Fast hur skulle den sluta, det är lite som Igelkottens elegans då jag kände likadant. En så bra bok, men hur ska man knyta ihop det? Att skriva slutet på en bok måste vara det absolut svåraste en författare gör. Jag har själv sagt att slutet på en bok är mindre väsentligt än att läsningen på vägen är bra (om det inte är en deckare och man gärna vill veta vem mördaren är). Och så var det väl här, där slutet kändes som ett novellslut. Nämen...! Jahaa. (Fast till en vi