Mest pocket

Sa i dag att det finns två böcker som jag måste läsa väldigt snart, och det är Karl Ove Knausgårds Min kamp 2 , och Margaret Atwoods Syndaflodens år . Men jag ändrar mig och petar ner Syndaflodens år till tredjeplats, och i stället får  1Q84 Första boken , av Haruki Murakami, den andra platsen. Hittade också en helt annan bok som jag började granska lite närmare och insåg att jag vill läsa. Så småningom. Förbländningen av Elias Canetti. Själva boken, en pocket, är jättefin. Ser ut som en gammal bok, sidorna är vita och fina, den är skön att bläddra i. Jag kände inte alls till Canetti, men blev intresserad av historien - en butter man som bara älskar sina böcker, men som råkar måsta gifta sig med hushållerska. "En mänsklighetens vansinneskomedi", vem blir inte intresserad av det? Boken är dessutom skriven 1935 och var Canettis enda roman. Läste vidare att Canetti fick nobelpriset i litteratur 1981, och därmed var min nyfikenhet total. Efter en inloggning på boktipset.se f

Eller bara kris vet jag inte, men jag har läst lite på hemsidan  august2012.se  och jag får säga att nog är det både små och stora kriser ibland. Ibland är det bara en iakttagelse av en gardin. Ganska kul faktiskt, även om jag är kluven till publiceringen, eftersom Strindberg själv visst inte ville att dagböckerna skulle tryckas. Här kan man läsa om boken och även förhandsbeställa något av de endast 999 exemplaren som kommer att finnas. Jag kommer inte att läsa den, mer än något utdrag från hemsidan här och där. Däremot har jag skaffat mig ett fint litet exemplar av novellen Ett dockhem, utgiven av Novellix, så den kanske jag kan läsa i dag.

Oväntat nog läser jag den självbiografiska ("en memoar" står det på omslaget) Tiger, tiger av Margaux Fragoso. Handlar om det incestförhållande Margaux hade med en vän till familjen (enkelt uttryckt), Peter i många år. Jag tycker att boken inte bara handlar om det, utan allmänt om en ostabil uppväxt, där varken mamman eller pappan var särskilt mycket att luta sig mot (psykisk sjukdom samt alkoholism). Detta är inte min typ av bok vanligtvis, men Fragoso skriver bra, hon är en skribent och inte någon som enbart "behöver skriva av sig", även om hon nog behöver det också. Hon är skicklig. När mamman (ovetandes) försvarar Peter mot Margaux pappa så håller jag på mamman och Peter, för pappan är ju så knäpp, full och manipulerande. Sen kommer jag på att jag borde ju inte heja på Peter heller...  Den är bra i alla fall, för att Fragoso skriver bra. 

Carl-Johan Vallgren syns i tv nu, såg honom i går morse och nu nyss hos Malou på TV4, fast jag missade tyvärr det mesta. Nya romanen heter Havsmannen och det lilla jag hört om handlingen intresserar mig egentligen inte, men uttrycket "feelbad" har nämnts både i går och i dag och då blir jag intresserad! När jag hör om hans sätt att arbeta, nämligen att kliva upp, gå iväg till skrivarlyan, skriva utan att invänta inspiration och så är arbetsdagen slut, då vill jag bli författare jag med. Men undrar hur många författare som verkligen kan ha det så ordnat, att de inte behöver gå till ett annat jobb, menar jag.   Det är väl mest så att jag skulle vilja ha en skrivarlya... Jag gillar i alla fall Carl-Johan Vallgren, även om romanen Kunzelmann & Kunzelmann var sisådär, dels superbra och dels riktigt tråkig. Kul att han skriver romaner som skiljer sig från varann (ämnesmässigt, tidsmässigt) så mycket. Jag tror även att jag gillar konceptet Carl-Johan Vallgren: musiker/a