Kunzelmann & Kunzelmann - Carl-Johan Vallgren

Ganska svajig. Det är mitt omdöme om Kunzelmann & Kunzelmann.

Boken är i två delar kan man säga, fast de berättas omväxlande. Fadern Viktors del och sonen Joakims möts aldrig i boken, när man läser om Viktor är Joakim inte född, och när man läser om Joakim är Viktor redan död. Delen om Viktor, tysk (hm, tror jag, förresten) jude med konstnärstalanger som används till att härma, likna, kopiera, är den bästa. Den känns mest genomtänkt och detaljerna kring måleri och konstnärer och andra världskriget känns sann och påläst.

Sonens del av boken är mer brokig. I och för sig som det ska, eftersom han lever ett brokigt liv, men för mycket sidohopp och bifigurer och allt känns mycket mer ogenomtänkt. Vissa saker som jag förväntade mig skulle få värsta jobbiga konsekvenserna nämns igen något kapitel senare i ordalag ungefär som att "det blev lite jobbigt men gick bra och var sedan överstökat". Boken är för låååång, för lång för lång, och det känns dessutom som om författaren hade velat skriva eller skrev den ännu längre.

Men jag gillade den. Det blir en stark läsvärd 3:a för den. Jag saknade den i dag när jag satte mig på bussen.

Kommentarer

  1. L6 februari 2010 kl. 23:55

    Bra att få läsa lite om den. Har insett att jag inte kommer att hinna läsa den själv.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Borttappad kommentar

Grr, första kommentaren på denna blogg på sisådär 8 månader (i och för sig mindre antal inlägg än månader också), och så verkar det som att jag lyckas att med en snubbeltryckning ta bort den. Författaren Lina Andersson var vänlig nog att kommentera mitt förra inlägg, och jag vill säga: tack själv, och hoppas att du med ditt flyt i språket och goda minne skriver mera! Detta var nog dock spiken i kistan för Mest pocket på Blogger, jag har varit irriterad länge på denna bloggplats, som inte verkar passa framför allt mina mobila enheter. Jag får återkomma med vart jag tar vägen med mitt bokprat.
Läs mer

Sveriges Radios Romanpris pågår

Jag lyssnar för fullt på lyssnarjuryns bokprat kring de nominerade böckerna till Romanpriset i år. Jag tyckte inte det var så intressanta böcker som var nominerade i år måste jag säga. Och än så länge (lyssnat på pratet om tre av böckerna) är det ingen jag blivit sugen på att läsa. Men jag får ut mycket av att höra resonemangen (ändå). Ett undantag: Linjen av Elise Karlsson som jag läst, och tyckte var väldigt bra. Sparsmakad i ord, men mycket som utspelade sig i känslor och tankar. Vi får se hur juryn gillar den. Det är väldigt kul att lyssna. Jag vill gå med i en bokcirkel. Om den bokcirkeln läser 1-2 böcker per år...
Läs mer