Behov av genrebyte

Jag börjar känna att jag har läst för många "svåra" böcker i rad nu. Den franska boken är bra, men jag känner mig lite tjurig över att "måsta" läsa om hennes innersta, ocivilserade tankar.

Jag bläddrade i Anna Jörgensdotters senaste bok Bergets döttrar  häromdagen. Den känns välskriven och smått storartad, men jag kände att jag inte orkade med 1. en berättelse över generationer 2. en bok som inte använder talstreck. Och inte citationstecken heller, alltså.

Så jag valde inte den och tog i stället upp min egen, franska bok. När jag öppnade den kände jag mig plötsligt misstänksam. Hm, det är inga talstreck i den här boken heller, va? Näpp, det var det inte. Och det var ännu värre, replikerna börjar inte i ett eget stycke ens en gång. Ungefär så som jag just skrev i detta stycke, fast här passar det tycker jag, eftersom det ändå bara är jag själv som pratar här.

Det är klart att det är ett stilgrepp, och jag kan nog uppskatta det också, men inte just nu, det blir ett för uppenbart stilgrepp som ska visa: lite svårt, lite svår människa, lite otillgänglig, man ska få jobba lite för att lära känna henne. Eller nu kanske jag överanalyserar. Men jag har varit lite på vippen att lämna den. Behöver nåt lättläst som bara tjoppar iväg och som inte är så skitigt och som känns som att "det kan bara sluta i katastrof".

Men jag vet inte vad. Testade en Lisa Jewell och kastade den ifrån mig efter en sida. Jag läste en Kinsella på engelska, och det får räcka. Risken är att om jag testar en till så kommer jag se ut så här: (öh ja, vi får se vart den där bilden tar vägen efter att jag postat detta inlägg. Jag har dessutom en svart katt som envisas med att ligga på mina armar och halva laptopen medan jag skriver, så det var inte helt krångelfritt.)

Känner mig lite sugen på att läsa om Flickornas handbok i jakt och fiske. Läste den för ganska precis tio år sedan och minns att jag blev mycket glatt överraskad. Däremot minns jag inte alls vad den handlade om. Men den har jag bara i en tung storpocket, så den ids jag nog inte bära med mig på bussen.

Nä men nu vet jag... köpte ju Brev till en bokhandel i somras (Helene Hanff), världens kanske bästa brevbok. Jag har dock ännu inte "vågat" läsa om den, för den är så bra att den måste läsas ordentligt. Men nu kanske. Det är förresten säkert den boken som gjort att jag är så svag för författarbiografier.


Bild från film(affisch)en med Anne Bancroft och Anthony Hopkins. Hittade också en bild på den riktiga 84 Charing Cross Road-bokhandeln Marks & Co:



Nu är ni nyfikna, va, ni som inte läst den! Det handlar alltså om autentiska brev mellan den amerikanska författaren Helene Hanff och antikvariatet Marks & Co i London, eller främst den som skötte brevskrivningen, Frank Doel. Helene Hanffs brev är helt underbara, det här är en bok av och för människor som älskar böcker.

"14 East 95th St.

Den 18 november 1949

VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord.
Mig gör det ingenting, jag är jude. Men jag har en svägerska som är katolik, en annan svägerska som är metodist, en hel radda kusiner som är presbyterianer (efter min grandonkel Abraham som konverterade) och en moster som är christian scientist, och jag tror inte att någon av dem skulle gilla den här anglikanska latinska Bibeln - om de visste att den fanns. (Nu råkar det vara så att de inte ens vet att det finns ett språk som heter latin.)"

Enligt bokens upplägg är detta det tredje brevet Helene Hanff överhuvudtaget skriver till antikvariatet, och korrespondensen ditintills har varit överhövlig och korrekt (hon köper böcker av dem alltså).

Ja, jag skulle kunna citera hur mycket som helst. Måste nog läsa den nu. Ska nog inte läsa den på bussen, det är alldeles för många fnissmoment. Vilket jag säger fullt medveten om risken att det avslöjar vilken nörd jag är.