"His velvety voice"

Oj, i kväll var det nära att jag la ner Projekt Twilight. Jag har fått låna Twilightserien som engelsk (amerikansk) ljudbok, och eftersom jag var nyfiken på vad det är som gör Stephenie Meyers vampyrkärleksungdomsromaner så extremt populära men inte kände att temat egentligen tilltalade mig, valde jag att göra det som ett projekt: att lyssna på engelsktalande ljudbok.

Det är inte svårt att inse att jag inte hör till den förväntade läsgruppen. (Men jag har hört så många lyriska kommentarer av folk i min ålder så jag tänkte att SÅ fel ute är jag inte.) Och mycket riktigt är det här inte min typ av bok. Dock kommer jag att lyssna klart åtminstone första boken (och vem vet, det kanske vänder).

Men den stör mig. Han är så vacker. Han är så mystisk. Han är så stark och omhändertagande. Han har redan räddat livet på henne minst två gånger som jag kommer ihåg, annars tre. Han har burit henne som om hon vore lätt som en fjäder (inbilla er inget snuskigt, han bar henne till skolsköterskan efter att hon svimmat lite). Han är orolig för henne och har bestämt sig för att se efter henne. Han ser inga andra kvinnor när han är med henne, trots att de andra kvinnorna nästan dånar när de ser honom. Han är auktoritär. Wow.

Edward är en modern riddare - i en förvisso omodern (gammal) kropp och i en ond skepnad - och Bella har fallit som en fura och jag säger bara - är detta vad unga kvinnor i dag vill ha??!! Och det är väl klart. Här är den farliga mannen mixad med den chevareleska. Men tur för författaren att hon kunde göra manliga huvudpersonen till vampyr, annars hade han varit alldeles för vanligt osannolik. Nu är han så osannolik att man kan läsa om det.

När berättarrösten beskrev hur Bella lyssnade till "his velvety voice" rullade jag nästan ögonen ur skallen.

Lite positivt: Det mesta "tummen upp"-momentet hittills är i början av boken, innan Bella anar att Edward är vampyr, när klassen ska ta blodprov för att kolla blodgrupp. Edward skolkar lägligt från lektionen. Bella tål inte åsynen av blod och svimmar och leds ut i korridoren. Edward dyker snabbt upp (som han gör) och frågar ett par gånger: du svimmade när du såg blod? Du tycker blod är otäckt alltså? och håller på att fnissa ihjäl sig när han får klart för sig att det är precis så.

Det var humor tycker jag.

Kul att lyssna på engelska. Den delen av projektet är lyckat. (Och uppenbarligen är det ändå inte värre än att jag lyssnar vidare.)