Och allt är förvridet - Emma Ångström

Jag både njöt och mådde lite dåligt av att läsa denna bok. Vid ett tillfälle satt jag på en restaurang (jaja, hamburger-) och läste, och beskrivningen av Eriks vardagliga göromål - sakligt men ändå med en underton av hån (eller annat ord) - gjorde att det började kännas som om JAG blev beskriven på samma sätt i samma ögonblick.

Det var inte lätt att veta vem som var galen, Erik eller Mina, eller båda, och i vilken grad. Väldig sträckbänksläsning, och jag tyckte det var så bra gjort.

Därför blev slutet lite av en antiklimax. Fast hur skulle den sluta, det är lite som Igelkottens elegans då jag kände likadant. En så bra bok, men hur ska man knyta ihop det? Att skriva slutet på en bok måste vara det absolut svåraste en författare gör. Jag har själv sagt att slutet på en bok är mindre väsentligt än att läsningen på vägen är bra (om det inte är en deckare och man gärna vill veta vem mördaren är). Och så var det väl här, där slutet kändes som ett novellslut. Nämen...! Jahaa. (Fast till en viss del hade jag anat och förstått.) Och nej, inget fel i det, men... själva boken är en 4:a och slutet en 3:a. Kändes som om det klev in en tonårsantagonist. Kanske bara jag själv förstår vad jag menar med det, men det gör inget. Okej, jag menar den typ av antagonist (motståndare, fiende, ovän) jag själv hittade på i mina "berättelser" jag skrev som tonåring.

Jag ser fram emot mer skrivet av Emma Ångström. Eftersom jag kikar i hennes blogg ibland så förstår jag att det finns gott hopp om det!

Kommentarer

  1. Det där med när du satt på restaurangen var så kul och kafkaliknande!!/LL

    SvaraRadera
  2. OK, nu är det definitivt dags för mig att läsa "Processen". Haha, tack för kommentaren. :-)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nostalgin flödar - hittade Svarta hingsten-böcker

Jul med Evert