Kanske kan bli nåt

I går kväll drogs blicken och handen oväntat och ogenomtänkt till kanske den tjockaste (och även rödaste) boken jag har i bokhyllan: Jonathan Littells De välvilliga. Till min oerhört stora förvåning var den jättelätt att genast komma in i och vilja läsa mer av. Snabbt gick det.

Jag hade förmånen att höra Dorotea Bromberg (förläggaren) prata om boken för, ja ganska exakt ett år sedan. Och jag glömmer inte hur hon sa att det här var en "märklig, märklig" bok, och att det var det "märkligaste" hon läst. Sånt gör en ganska nyfiken! Sen minns man själva Dorotea Bromberg ganska bra också, denna entusiastiska, engagerade och karismatiska till storleken lilla person.

Jag har väl gruvat mig ända sedan dess, för någon fan av tjocka böcker är jag inte. Och den här är tjock, som sagt. Har inte kollat exakt, men gott och väl över 900 sidor (dock under 1000, alltid något).

I avd. tjocka böcker kan jag säga att jag även skaffat mig Shantaram... som är lika tjock. Men som jag är graden mindre nyfiken på, fast jag vill läsa den med.

De välvilliga finns i storpocket men kommer i lillpocket senare i år, Shantaram finns i lillpocket.

Dra på trissor, Shantaram är tjockare. Blev tvungen kolla. De välvilliga 911 sidor, Shantaram 942. Urk!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nostalgin flödar - hittade Svarta hingsten-böcker

Jul med Evert