Den röda soffan - Michèle Lesbre

Den här boken kommer sannolikt avsluta mitt läsande 2010, jag har börjat på ny bok men kommer inte hinna läsa ut någon mer. Och det känns jättebra att "göra bokslut" med denna fina lilla pärla. "Lilla" bara för att den är rätt kort, 131 sidor. Men det är väldisponerade sidor och jag säger gärna att den är föredömligt kort.

Det här är en bok som jag tror skulle passa som högläsningsbok, även om det nog inte är så vanligt med vuxenböcker som läses högt. När jag började läsa boken så ångade jag väl först på i mitt vanliga tempo, ungefär, men så märkte jag att boken krävde lite mer noggrann avvägning på orden. Till slut tänkte jag tanken om högläsning, och så började jag tyst läsa boken som om den lästes högt, och först då fick jag in rätt tempo i läsningen. Ett slags anti-tempo, ungefär som jag tyckte att Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger var.

Nu gör jag något dumt, jag gör fel. Jag jämför med Igelkottens elegans. Det gör jag ju bara för att det är samma förlag som gett ut de båda böckerna, och för att de kom ganska samtidigt och har franska/parisiska människor i handlingen. Jag älskade Igelkottens elegans, men tycker att Den röda soffan är bättre. Den är mer, hm, genomtänkt, mindre yvig och ger mig mer att tänka på.

Bra, bra, bra. Läs, verkligen, om en yttre och en inre resa. (Så enkelt men så bra.) Jättesnyggt omslag också.