Osorterade Augustreflektioner

Jag såg webbsändningen från Augustgalan i går, kul. Det känns som att det var rätt vinnare. Jag sällar mig dock till skaran som "bekymrar" sig över spretigheten i klasserna, barn- och ungdomsklassen som behandlar böcker som riktar sig till läsare från 0-19 år (min bedömning). Vinnaren Jessica Schiefauers bok När hundarna kommer har nog minst lika många vuxna som unga vuxna läst, skulle jag tro. Jag såg Schiefauer kommentera ett inlägg på Instagram tidigare  i höst, där hon skrev (citat ur minnet): "jag blir så glad att ni gillar min bok - förlåt, ungdomsbok är det visst", och då bestämde jag mig för att läsa den någon gång. Ja, alltså, inte för att jag tidigare trott att jag inte fick läsa den för att jag inte är en ungdom.

Josephine Bornebusch (ej Augustnominerad) visste inte att hon skrivit en ungdomsbok när hon lämnade manuset till förlag. Men hon blev skickad till Bonnier Carlsen, så då fick hon veta det. Varför kan inte vuxna per automatik tänkas läsa om ungdomar/unga vuxna, utom när det är en nu stor, känd författare som skrivit om sin egen ungdom?

Fackbokklassen är också spretig tycker jag. För några år sedan var Brutus Östling med i den klassen med en jättefin fågelfotobok, en sån där som han gör. Och i fjol Lars Lerin med sin Naturlära. Såna gånger har övriga fackböcker tyvärr ingen chans. Tjusighet är tjusighet och den syns direkt. Jag tycker alltså att det ska vara ännu fler kategorier: barn, ungdom, skön, fack och tjusighet. Nåja, jag har inte tänkt igenom detta så noga, men barnklassen är ju en het potatis.

Skönlitterära klassen är väl inte heller självklar. Ibland är biografier med där, ibland är de i fackklassen. Bara det att John Ajvide Lindqvist var nominerad i år gav mig en tankeställare. Jag tror i och för sig inte att juryn har något emot att nominera "deckare", om jag använder det uttrycket väldigt övergripande. Och deckarna har sitt eget pris och akademi, Svenska Deckarakademin (fast kanske är det sprunget ur att deckarna sällan får några andra litteraturpriser?).

Jag vill väl ingenstans med detta, men jag hade nöje av att se galan i alla fall, Schiefauer ville jag läsa sedan tidigare alltså och jag tror att jag även kommer att läsa Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns när den kommer i pocket sedan någon gång. Karin Bojs bok Min europeiska familj verkar jätteintressant, har jag tänkt sedan den kom. Enligt författaren som besökte Gomorron Sverige i morse är den väldigt lättläst, väldigt förankrad i forskning på hög nivå, och hon själv är väldigt upptagen och fullbokad med föreläsningar ända till våren redan innan hon nu fick Augustpriset, ja, hon pratade på ett sånt sätt att... jag blev helt osugen på att läsa den. Men jag får försöka tänka på att en bok inte är samma sak som en författare i intervjusammanhang.

Både fjolårets skönpristagare Kristina Sandberg och årets Jonas Hassen Khemiri har båda vittnat om att det är kul när läsare berättar om sina upplevelser av böcker de skrivit, men att när det kommer till deras respektive prisbelönta böcker så har folk snarare berättat om sina egna upplevelser. Vilken grej, det måste vara stort. Då har man hittat rätt, tänker jag.

Årets spretigaste inlägg, det priset vann jag!