Stå inte för nära kanten - Annika Mayer

Den här bloggen fick sitt första recensionsex tidigare i höst! Det var Annika Mayers debutroman Stå inte för nära kanten, utgiven av Hoi förlag som kom i min brevlåda. Väldigt lyxigt.

Jag var väldigt sugen på att läsa den här boken eftersom jag visste att den till vissa delar skulle utspela sig i Norrbotten, Gällivare närmare bestämt. Inte där jag bor, men tillräckligt nära för att det ska kännas lite extra kul. Och extra kul var det! De norrbottniska dialogerna är väldigt träffsäkra, det känns som att jag aldrig har läst något liknande i skrift och jag hör exakt hur personerna låter, trots att jag inte pratar precis så själv. Väldigt roligt, se exempel i min bild. När har jag tidigare läst "Voi herra jumala" i skrift? Aldrig, så jag var tvungen att läsa det högt, hehe. (Och då var det ändå troligen första gången jag yttrade det.)

Boken handlar om Hanna som bor i Göteborg, men har vuxit upp i både Gällivare och Tyskland. Inte bara är jag norrbottning, jag har också bott i Göteborg(strakten) ett år, bara några år innan denna roman utspelar sig - 1995. Så onekligen var det en del geografisk igenkänning för mig i denna roman. Vi får följa Hanna, som just separerat från sin man när boken börjar, i hennes nya relationer och inte minst hennes nya jobb och karriär. Gamla vänner och gamla inte alls vänner dyker upp, ganska snart anar man som läsare en mörk historia som ligger och gror hos Hanna.

Humor, mörka minnen, människor och värme är min sammanfattning. Jag uppskattade verkligen de norrbottniska delarna, inte bara humorn och träffsäkerheten utan också när huvudpersonens ögon tåras när Dundret dyker upp på tågets vänstra sida på resan uppåt. Men man får sig också en god dos västkustsk skärgård. (Äntligen fick jag använda det ordet i den böjningen.) Det är rappt och bra skrivet. Jag tror att jag gärna skulle läsa kåserier av Annika Mayer. 

Betyg 3 av 5. Egentligen borde den få en 5:a eftersom, citat en kollega: "Du har läst ut en bok!"