Läsupplevelser jag kan sakna
Kom att tänka på första, och andra, gången jag läste Christine Falkenland, vilken upplevelse det var. Det var en insikt om: det här är eländigt, det är bra skrivet, jag gillar det och vill läsa mer, mer!
Läste Falkenlands Vinterträdgården för några år sedan, men den där stora känslan infann sig inte. Bloggaren Boksyster läste senare ännu nyare Sfinx och var inte jättenöjd med den heller. Så mitt hopp om att Falkenland kommer att ge mig stormläsarupplevelser har dalat.
Men jag har ju haft andra hisnande läupplevelser. Den blinde mördaren av Margaret Atwood. De första romanerna jag läste av Joyce Carol Oates. Den goda viljan av Ingmar Bergman. Långt före det; Erich Segal, med de tjocka romanerna i amerikansk universitetsmiljö, som sträckte sig över årtionden. Man får göra nya upptäckter helt enkelt.
Ibland kan jag fascineras över att det fortsätter att komma bra böcker. Med historier och skrivsätt som jag inte läst förut liksom. Hur är det ens möjligt? Även om jag vet att "man" brukar säga (någon sa det först, men jag orkar inte leta fram vem just nu) att det finns bara tre historier, allt annat som skrivs är bara versioner på det. Och även om det skulle stämma är det inte så dåligt att fortsätta kunna utveckla dessa tre historier så att man inte känner igen dem, åtminstone inte omedelbart.
Detta var inget genomtänkt inlägg utan mest lite lösa söndagsfunderingar. Har börjat läsa i Vitlöksballaderna av Mo Yan, och är mycket positivt överraskad. Den var inte alls svår att komma in i, och inte alls svårt skriven. Fördomar á la nobelpristagare.
Läste Falkenlands Vinterträdgården för några år sedan, men den där stora känslan infann sig inte. Bloggaren Boksyster läste senare ännu nyare Sfinx och var inte jättenöjd med den heller. Så mitt hopp om att Falkenland kommer att ge mig stormläsarupplevelser har dalat.
Men jag har ju haft andra hisnande läupplevelser. Den blinde mördaren av Margaret Atwood. De första romanerna jag läste av Joyce Carol Oates. Den goda viljan av Ingmar Bergman. Långt före det; Erich Segal, med de tjocka romanerna i amerikansk universitetsmiljö, som sträckte sig över årtionden. Man får göra nya upptäckter helt enkelt.
Ibland kan jag fascineras över att det fortsätter att komma bra böcker. Med historier och skrivsätt som jag inte läst förut liksom. Hur är det ens möjligt? Även om jag vet att "man" brukar säga (någon sa det först, men jag orkar inte leta fram vem just nu) att det finns bara tre historier, allt annat som skrivs är bara versioner på det. Och även om det skulle stämma är det inte så dåligt att fortsätta kunna utveckla dessa tre historier så att man inte känner igen dem, åtminstone inte omedelbart.
Detta var inget genomtänkt inlägg utan mest lite lösa söndagsfunderingar. Har börjat läsa i Vitlöksballaderna av Mo Yan, och är mycket positivt överraskad. Den var inte alls svår att komma in i, och inte alls svårt skriven. Fördomar á la nobelpristagare.
Kommentarer
Skicka en kommentar