Mest pocket

Debutant (en av få i år), ursprungligen från Boden. Bokens huvudperson Riga bor i Stockholm nu, men har norranknytning. Rigas mamma försvinner när han är 4 år. Ingen talar om det, ingen talar om för honom vad som hände, varför, var hon är. Riga blir vuxen, en initiativlös ung man som är konstintresserad och klamrar sig fast vid de personer som söker kontakt med honom - flickvännen Charlie och barndomsvännen Daniel. En bra bok. Välskriven och känslig, passar att sträckläsas. Drog lite detaljparalleller med Och allt är förvridet , av Emma Ångström. Ung man som känner sig ensam, har tendenser att bli besatt, mellan varven inte särskilt sympatisk. Blir inte mer skrivet om boken än så här, är lite ordfattig för tillfället. Men läs den gärna! Betyg 4. Och jag kommer att läsa nästa bok av Andrea Lundgren också. Snyggt omslag. Bild från förlaget Natur och Kultur.

Som sagt i rubriken läser jag detta nu på dn.se . Förutom att det var tråkigt och ett konstaterande så var det väldigt märkligt. Jag låg nämligen i soffan i går och skulle lindra min huvudvärk. Fick ögonen på Räddaren i nöden, tog ner den från hyllan och började läsa. I går! Nu måste jag ju fortsätta läsa den.

Plötsligt ska "alla" läsa Björn Ranelid. Ranelid har haft folklig framgång senaste tiden tack vare programmet Stjärnorna på slottet. Jag gillade honom sedan tidigare (efter att ha haft en i sammanhanget kort period då jag skakade på huvudet och undrade vad han hade för rådgivare egentligen). Har dock endast läst en bok, den självbiografiska romanen Till alla människor på jorden och i himlen , och den var faktiskt fantastiskt bra. En bok jag rentav tänker på ibland. Har testat en annan (vilken?) och la ner försöket redan efter ett par sidor. Nu känner jag som "alla andra" att jag också vill läsa nåt mer. Jag kände mig faktiskt oväntat intresserade av en av hans senare böcker när den var ny, och jag tror att det var Ansikte av eld . Läste dock aldrig. Jag har haft minst en men troligen två Ranelid förutom den jag har läst. Nu törs jag inte leta dem, om det skulle vara så typiskt att jag gjort mig av med just dessa. Har sett han på rikt på hotellet i Göteborg n

Möblerade om litegrann och plötsligt blev det en sån bra läshörna i soffan, så nu ligger jag gärna där och läser Lina Forss bok Agnes & Edward . Eller Agnes ♥ Edward kanske den heter? (Kolla, jag kunde göra ett hjärta, Alt + 3, om ni undrar - numerisk 3:a antagligen.) Det var bra, med soffläshörna.

Dessa böcker är inte så länge sedan jag läste. Men jag kan sakna dem. Vädermannen - Ulf Lundell Sommarsquash tokolosh! - Rachel Zadok Tja. Det var allt för nu faktiskt.

Oj, i kväll var det nära att jag la ner Projekt Twilight. Jag har fått låna Twilightserien som engelsk (amerikansk) ljudbok, och eftersom jag var nyfiken på vad det är som gör Stephenie Meyers vampyrkärleksungdomsromaner så extremt populära men inte kände att temat egentligen tilltalade mig, valde jag att göra det som ett projekt: att lyssna på engelsktalande ljudbok. Det är inte svårt att inse att jag inte hör till den förväntade läsgruppen. (Men jag har hört så många lyriska kommentarer av folk i min ålder så jag tänkte att SÅ fel ute är jag inte.) Och mycket riktigt är det här inte min typ av bok. Dock kommer jag att lyssna klart åtminstone första boken (och vem vet, det kanske vänder). Men den stör mig. Han är så vacker. Han är så mystisk. Han är så stark och omhändertagande. Han har redan räddat livet på henne minst två gånger som jag kommer ihåg, annars tre. Han har burit henne som om hon vore lätt som en fjäder (inbilla er inget snuskigt, han bar henne till skolsköterskan efter

Läste mitt inlägg om Tikkanens bok Två, och jag måste påpeka att jag inte skakar på huvudet åt henne och att hon förblev gift med Henrik Tikkanen. Jag förstår mycket väl att de två var passionerna i deras liv, och även om hon kanske skulle ha skrivit mer om de inte varit gifta så skulle hon inte ha skrivit det hon skrev. Jag beundrar henne snarare, för att hon dessutom kan skriva om det, och göra det så sakligt. Och hon skriver jättebra. Mjuka, långa meningar där jag ibland inte tycker mig hinna andas mellan orden. En del (svåra?) ord som jag undrar om de är mer typiska för finlandssvenskan. Hon skriver också "dethär" och det undrar jag också om det är finlandssvenskt eller Märta Tikkanenskt. Ytterligare en finlandssvensk sak att notera är att närheten till Sverige är så påtaglig. Jag menar inte geografiskt. Läser man norska författare (Erlend Loe, Linn Ullmann är de jag själv läst mest) är det samma sak, de åker till Värmland (inte till en plats eller ort i Sverige), de refe

Alltför ofta blir det så att jag glömmer böcker. Nu senast t ex har jag helt glömt bort Oryx & Crake som det inte var många inlägg sedan jag skrev om. Jag har också glömt Högläsaren. Den tyckte jag ju till och med om och har läst halva. Varför blir det så? Det vet man inte helt säkert, jag har i grunden dålig läsdisciplin. Om jag förr i världen inte kunde sluta läsa så har jag numera svårare att fortsätta läsa sammanhängande under alltför lång tid. De böcker jag faktiskt läser ut är de jag läser på bussen eller ljudböckerna. Allt annat får jag nog numera betrakta som bonusar. Fast visst händer det, jag menar inte att loppet är kört, i så fall skulle jag inte fortsätta att köpa böcker.

Har fått tidiga julklappar. Förutom en fin väggalmanacka så blev det Jonas Karlssons senaste novellsamling Den perfekte vännen samt nyutkommen i pocket Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren. Den har jag börjat läsa, känns bra (fast jag vet att den fått svajiga recensioner). Jätteglad över mina julklappar! Kolla vad snygga omslag det är på båda.

Märta och Henrik Tikkanen, två författare i ett äktenskap. De levde tillsammans i tjugoåtta år. För mig som läst hennes bok om deras liv är det nästan ofattbart att de gjorde det, att hon stannade kvar, samtidigt som det inte är min sak att "döma" eller försöka förstå. Jag upplever inte heller att Märta Tikkanen skrivit boken för att beklaga sig, endast beskriva. Henrik Tikkanen drack mycket alkohol och därtill skulle jag vilja kalla honom självupptagen och självcentrerad. Jag har för ovanlighetens skull gjort många markeringar i boken som jag skulle vilja citera, dock blir det för mycket för min slags blogg att analysera citat och händelser. Markeringarna jag gjort handlar inte bara om makarna Tikkanen, utan också om ögonblick i omvärlden angående kvinnors författande och vad de skriver/skrivit om och hur svårt det varit (är?) för kvinnor att bli tagna på allvar i sitt skrivande. Märta Tikkanen drar då och då paralleller mellan henne själv och Fredrika Runeberg, Johan Ludvig